Efter en fantastisk middag hos goda vänner sjönk vi ner i deras soffa och fastnade framför Kronérs nya frågesportsprogram "Smartare än en 5:e-klassare". Jag hade inte sett programmet tidigare (men såklart gjort frågetestet på svt.se, 5:an var ändå en av mina bästa klasser :) och lät mig imponeras över elevernas kunskaper. (Även Kronérs mycket pigga, chockrosa byxor imponerade, men nu är ju detta ingen modeblogg...)
Ska man glädjas över kunskapstörsten i nutidens skola, förskräckas över de oallmänbildade, välutbildade vuxna som tävlar eller fundera en stund över varför kunskaperna inte håller i sig över tid? Björklund vill återinföra blindkartan i geografiundervisningen. Jag älskade att memorera kartor och pyssla med de svenska landskapen i min ljusblå skrivbok, men det som finns kvar av kunskaperna är nu mest användbart vid familjemiddagar där elitskills innebär att kunna skilja på Vänern och Vättern, Karlstad och Kalmar.
En återkommande diskussion hemma hos oss är huruvida man bör lägga energi på att lära sig t.ex. blommors namn om man inte är intresserad av blommor. Jag, som hade en mormor som tog med mig ut i blåsippebacken varje vår, har ett intresse och är därmed för namninlärning. För att övertyga mina närmaste drämmer jag till med argumentet att man upplever världen annorlunda när man har namn på och kan tala om saker i sin omgivning. Sant, men kan man inte njuta lika mycket av vårens första framsteg när Vintergäcken är "Gulvippa" (liksom alla andra gula blommor)?
Förresten har vår blåsippekoloni utanför huset spridit sig och slagit ut i full blom. Nu väntar jag på vår första Tussilago (eller Hästhov, som varenda femma känner till)...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar