Läser du för barnen?

Sonen drar stolen mot skafferidörren. Han arbetar snabbt och målmedvetet och jag ser i ögonen att han har något på gång. Dörren är lite klurig att öppna eftersom den är noggrant hopsnurrad med spisen, kastrullskåpet och pennlådan. Ett rött presentsnöre spänner över springan han lyckas kämpa upp. Den lilla armen är precis lagom knubbig för att få plats att sträcka sig in i det överfylla skåpet. Han siktar mot kryddhyllan. Ut på golvet åker spiskummin- och vitpepparburken, curry och dragon. Jag lämnar mina köksbestyr och hjälper honom med de sista burkarna för jag börjar dels bli orolig för att han ska välta ut mjöl och socker över hela köket dels förstå vad han har tänkt sig. "Mina soldater" säger han och placerar ut burkarna i en lång rad på golvet...

Den som är väl bevandrad i barnböckernas världar förstår kanske att vi läser mycket Alfons för tillfället. Alfons som just lärt sig knyta och Alfons som kan skapa en egen värld av kryddburkar och kuddar tillsammans med sin vän Viktor. Min son är än så länge ingen hejare på att knyta och jag har svårt att tro att han vet vad en soldat är. Men att han inte kan eller inte riktigt vet spelar ingen roll för han vill testa berättelserna - det som händer hos Alfons - i sin egen värld.

Det finns oerhört många anledningar att läsa för sina barn. Barnens bibliotek listar upp ett antal faktorer som rikare språkbruk, inlevelseförmåga, skapa lust hos barnet att själv lära sig läsa, och att ge barnen ökad kunskap om världen. Trots detta får vi larmrapporter om att svenska föräldrar läser allt mindre för sina barn. För 10 år sedan läste 70% av föräldrarna för sina barn varje dag och nu har den siffran halverats till 35%. 65 av 100 föräldrar läser alltså inte särskilt ofta för sina barn. Orsaker som anges är tidsbrist och att annan teknik ersatt högläsningen. För den stressade småbarnsföräldern kan jag dock inte tänka mig något mer tidsoptimerande än läsning. EN aktivitet som stärker språkutvecklingen, ger kunskap, empati, skapar en bättre relation mellan förälder och barn (vilket i sin tur minskar konflikter) och som genererar idéer till lek och samspel med andra. Hur kan det inte vara värt tiden det tar? Varannan kväll får jag krypa ner under min sons hjärtbeprydda täcke och lägga mitt huvud bredvid hans ljusa lockar, där ligger vi bland alla böcker.Vi läser lite, pratar lite, läser lite till. Ibland läser vi för handlingen, ibland för att förlora oss i vackra illustrationer. Jag brukar hålla på tills han somnar - eller tills jag gör det. Förutom att vi har det otroligt mysigt tillsammans blir det ett fint avslut på kvällen och ett tillfälle att prata igenom saker som händer oss i vår vardag genom litteraturens filter.

I inledningen till detta inlägg försöker jag illustrera varför det är viktigt att det är just vi föräldrar som läser för barnen, varför det inte räcker med att de "säkert läser på förskolans samling". Barn lever med karaktärerna även utanför de böcker vi läser och de filmer de ser. Hemma hos oss finns Bamse, Pippi och Blixten med i nästan alla våra lekar och Emils arga pappa utgör en fruktad hotbild så fort någon yppar att sonen skulle gjort sig skyldig till ett eller annat "hyss". Förutom att jag genom att läsa får en betydligt större chans att hänga med i lekarna och att uppfylla förväntningarna på olika karaktärer så är det viktigt för mig att förstå hans utgångspunkt i det han gör. Hur skulle jag annars kunna acceptera paketsnöre över halva köket eller att han plötsligt ska stöka till bland maten så där utan vidare? Att det är jag som läser gör att vi kan mötas vid kryddorna bakom en knytlåst skafferidörr och det tycker jag är något oerhört fint.

Ju nyttigare något är desto större skuldkänslor kan det skapa hos den som inte lever upp till detta nyttiga, men man ska inte låta sig skrämmas av att läsning nog tamejfan är nyttigare än svenskodlad ekologisk broccoli. Tack vare biblioteken är det ju till och med helt gratis att vältra sig i fantastiska böcker så om du tillhör de 65 procenten, testa, det kanske smakar bättre än du trodde?!

Ögonblick

Ibland har jag svårt att inse att allt som pågår omkring mig just nu är det liv jag lever. Att det är mitt. Inga andra saker händer mig än det som faktiskt sker. För fem veckor sedan födde jag ett barn som nu ligger och sover i en vagn utanför fönstret. Ljumma oktobervindar virvlar runt hans ansikte och ljudet av någon som sågar i sin trädgård hörs på lagom avstånd. Om han skulle vakna till kan han se en blå himmel ovanför sig. Säkert skulle han gny till och vänta på att jag skulle komma och ta upp hans varma kropp i min famn. I samma liv finns en treåring vars favoritcykel på förskolan är den som saknar vänster pedal. Hans standardsvar på frågor är "nähä" och han vill bli matad vid måltiderna - precis som en bebis. Vi föräldrar har en känslomässig bergodalbaneperiod, grabbarna klarar sig fint. Livet är överväldigande i sina detaljer. En solstråle som lyser upp ett lönnlöv som just börjat sin höstbrand, en tår som rinner nedför en mjuk barnkind, ilska som får ett mjölkpaket att vina in i väggen. Alla upplevelser som är det de är. Ögonblick.

Sommarlovet närmar sig med långbenskliv!

 

Om tre dagar är första året på min nya arbetsplats till ända. Jag förtränger effektivt att jag inte ska vara där nästa år genom att planera projektarbeten och utvecklingsområden in i det sista. Om allt vill sig väl återvänder jag för några dagars överlämning inför höstterminen, om bebisen i min mage ger sig till känna tidigare så är nästa veckas tre dagar den sista insats jag gör på bra länge.

Eleverna gick på sommarlov i fredags. En mysig avslutning med fina sånger och uppriktiga tal. Vi gör mycket bra samtidigt som det är mycket vi kan göra betydligt bättre. Jag har för egen del haft ett år av antilärande. Lärandet skedde till stor del i skuggan av frånvaro, en frånvaro som skapade behov, frustration och motivation att åstadkomma något närvarande. Eleverna, liksom vi lärare, vill gärna få saker serverat för oss i prydliga lådor märkta med metod och syfte. Samtidigt upplever nog alla till mans att det blir tråkigt när glasen ständigt är fyllda med ett färdigt innehåll. Visst är det trevligt att skåla i någon annans champagne, men inte lika kul som att själv få vara med och planera festen.

Lärartycket #57

En sådan ära att få vara del av Lärartycket, denna bloggstafett som löper varv efter varv runt skollivets händelserika spelplan. Jag tar över växlingspinnen efter Conny Lindgren som igår skrev om inspiration.

Jag vill inleda mitt lärartyck med den uppmaning Steve Jobs avslutade sitt tal till Stanfordstudenterna med:

"Stay Hungry. Stay Foolish"

Ett citat inför kommande yrkesval.
Ett citat på vägen ut i vuxenlivet.

När jag bestämde mig för lärarbanan gjorde jag det för att jag ansåg att det var ett av de yrken jag kunde komma på som kändes tillräckligt svårt för att kunna vara roligt en längre tid. Jag valde att bli lärare, inte bara för att få vara med och utveckla kunskaperna hos mina blivande elever, utan också för att få ett liv där jag har möjlighet att fortsätta mitt eget lärande om och utforskande av världen.

Psykologi, ledarskap, didaktiska färdigheter, filosofi, kunskapsteoretiska frågor, politik, samhälls- och demokratifrågor. Många och stora är de områden som berikar yrkesprofessionen utöver de rena ämneskunskaperna. Vida är de kompetensfält över vilka vi blickar varje dag. Lika lätt som det är att känna sig otillräcklig, lika enkelt är det att se möjliga utvecklingsområden.

Zaremba uttryckte sig väl i en av sina artiklar om skolan då han skrev följande: ”Läraryrket innehar en unik position bland professioner. Det är det enda som är både konstnärligt och maktutövande på samma gång.”

Det konstnärliga ställer sina krav, maktutövandet sina. Som konstnär får jag vara kreativ, finurlig, problemlösande och fri i tanken. Maktutövandet kräver ansvar, respekt och föder motstånd.

Det är utvecklande att bli vän med motståndet.

Jag har inte ens nämnt eleverna, men att de är yrkets blodomlopp, hjärtat som ger skolan liv, har många nämnt före mig. Utifrån dagens mer egoistiska perspektiv vill jag istället framhålla eleverna ur en annan roll. Eleverna - mina bästa lärare. Tack för att ni hjälper mig att följa den kloka uppmaningen. Tack för att ni hjälper mig att:

"Stay Hungry. Stay Foolish."


Avslutningsvis, efter detta utdragande av trådar och skapande av nya nystan, a final song for the lärartyck:

Melodi: Den blomstertid nu kommer (vilken annars?)

Vår skolas tid nu kommer med lust och fägring stor
Du nalkas ljuva kunskap och tanken vår den gror
Med ryggen vänd mot sådant som gör ett sinne trött
Nu #tyckets strålar värma och allt blir återfött

Så fagra lärartexter, de skriver med sån glöd
Om rikare kontexter och passionens ådra röd
De skola oss påminna vårt yrkes rikedom
Att vi den stig skall finna, som räcker året om.

Tack för att du läst!

Höstlov!

Vi går ett milt höstlov till mötes. En vecka utan elever ersatt med 2 planeringsdagar och 3 lediga dagar. Jag ska skriva åtgärdsprogram, rätta prov, tänka, promenera och ha det skönt med familjen. Det behövs nog inte många dagar för mig att ladda om, men det känns bra med en paus och lite tid att reflektera.

Trädgårdsmästaren

Mina elever är som små blommor. De lyser upp skolan och ger den gråtrista byggnaden hela dess mening. Vi är där för dem. Vårt uppdrag är vitt, viktigt och vackert. Vårt uppdrag är spännande, snårigt och svårt.

Det finns vissna blommor som tröttnat och lagt sig att torka, det finns spirande blommor som skjuter skott, klättrar och frodas. Vi springer där med våra vattenkannor och näringslösningar. Ansar, vattnar, byter plats i fönstret och skjuter till extra jord någon gång ibland. 

Fingerspitzengefühl

Har en kort stund ensam hemma och vad passar bättre än att hälsa på lektionsutvecklaren?! Jag är ju officiellt en riktig lektionsutvecklare nu, tyvärr hinner jag inte reflektera och skriva om det så ofta... Arbetet som lektionsutvecklare innehåller både mer och mindre kreativa inslag. En av veckans höjdpunkter är när jag på fredagsförmiddagarna - i tätt samarbete med min klass - busar med svensk- och SO läraren. Vårat "bus" går ut på att eleverna slår upp och lär sig svåra ord som de sedan använder någon gång under dagens lektioner med svenskläraren. Första tillfället valde vi fina ord som "autodidakt" och "kontext", veckan därpå var initiativet helt och hållet deras. "Polyglott", "lunsig" och "fingerspitzengefühl" blev plötsligt ord på mina 7:ors läppar. Eleverna tycker att det är så roligt! De skriver upp orden (i lämplig kontext) på armen för att komma ihåg vad de ska säga och är överlyckliga när de ser lärarens förvirring över deras ovanliga kunskaper. Behöver jag ens nämna att alla kan dem utantill efter dagens slut?