Under en av de första mattekurserna på Stockholms Universitet hade vi Martin Tamm som lärare. Euklidisk geometri var ämnet för kursen och jag tror att alla som satt i salen var lite spända över hur svårt det skulle vara med "matte på universitetet". Det fanns en viss stress som blossade upp i gruppen då och då, en frustration som dök upp när något var extra svårt och inte gick att förstå på direkten. Jag vet att jag under den tiden kunde sitta och stirra på trianglar tills ögonen gick i kors och att jag på kvällarnas fotbollsträningar bar med mig Euklides när jag sprang över linjerna på konstgräsplanen...
Nåväl. Martin lärde mig något som jag brukar berätta för de elever som inte har tålamod nog att kämpa sig igenom matematiken när den blir jobbig och krävande. Under någon av kursens stressade passager avbröt Tamm och var uppriktigt förvånad när han sa:
"Ni verkar så fokuserade på att förstå hela tiden. För mig är det vanliga att jag inte förstår"
Karln ägnar sig åt matematik hela dagarna och tycker att det är ett helt ok tillstånd att inte förstå vad han sysslar med! Ett ljus gick upp. Matte hade för mig fram till den punkten varit att förstå, helst på en gång, åtminstone utan för mycket möda. Motsatsen till att förstå var att vara dum (fråga vilken elev som helst), men Tamm gav fler möjliga förklaringar. Om man ska syssla med någonting som är svårt, lära sig någonting nytt som kräver möda och stort besvär så måste stadiet av icke-förståelse vara en fas i lärandet. Uppförsbacken är punkten jag tror att många lägger ner och ger upp. En utmaning, framför allt för mattelärare där facit målar allt i rätt och fel, är att bygga en bro över misslyckandets djupa flodfåra. När jag börjar jobba ska jag leta material och förhoppningsvis lära mig lite själv också. Tålamod är liksom inte min grej. Har du några tips är de varmt välkomna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar