Mellan första och tredje klass var jag mitt mest produktiva författarjag. På klassrumsväggens korktavla hängde travar med små böcker som jag hade skrivit om allt och ingenting. Alla i klassen hade massor av böcker och det var inga konstigheter för oss att sitta en stund och författa en liten historia - med egenhändigt målade illustrationer till. Efter högstadiets ständiga 4+ -betyg som gjorde att jag mer än att vara stolt för omdömet undrade vad som saknades för att få 5:a har jag inte skrivit så mycket historier. En och annan skoluppgift och en drös introspektiva dagböcker, men inte så mycket mer än det på det litterära planet. Därför var skrivklassen på biblioteket en så härlig upplevelse. En meny med roliga övningar, kravlös stämning och bara att hugga i där det verkade lustfyllt. Tack vare några år med improvisationsteater har jag inte så svårt att komma igång. Jag kastar mig ut på vad som känns som en luftmadrass i oceanen och låter orden och pennan färdas hur som helst. En intressant sak inträffade för både mig och den jag gick dit med: ingen av oss gillade texterna vi skrev. Tänkte dela med mig av min första text bara för att åskådliggöra:
Jag springer ned för trappan och ut genom dörren…
Tårna blöder. JAG BLÖDER! Springer, ned för trappan och ut, genom dörren. Heltäckningsmattan var vit och dammig. Nu vit och prickig, fortfarande dammig. Jag springer ned för trappan, genom dörren. Lämnar spår av blod, lämnar spår av brustna plankor, lämnar huset, lämnar mitt hem.
Jag är ute. Solen skiner, vintergäcken har slagit ut vid den varma husväggen, luften är grusdammig och ljudet av snabbromsande cykeldäck ekar mot asfalten. Jag blöder. Tårna värker och ansiktet randas av röda tårar.
Jag springer. Ned för gången och ut genom grinden. Jag står på tå på gatan när det händer. Det ringer. In.
Detta var en snabb uppvärmningsövning där kursledaren (den livs levande författaren!) gav första meningen och sen fick man fylla på resten själv. Jag var väldigt förvånad över hur det blev. Skrivklassen lärde mig att man kan hamna på ställen man inte hade tänkt sig med pennan i hand. Den lärdomen tillsammans med det faktum att det krävs en hel del för att få ihop en längre historia på ett bra sätt (befinner mig mitt i den insikten just nu, återkommer eventuellt på området) känns viktiga att ha med sig när andra ska vägledas i skrivandets konst. Those who can, do. Those who can´t teach får inte bli ett sant idiom, man vill väl kunna både och?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar