Los honderos - stenslungarna

Los honderos, stenslungarna, var Mallorcas urinvånare. Boendes på en ö som låg under ständig invasion utvecklade los honderos en speciell försvarsstrategi som gjorde dem till ö(!)känt skickliga soldater. Skolan för de blivande soldaterna började tidigt och enligt boken jag läst var stenslungarlektionerna ordnade efter motivationskonstens alla regler.

I gryningen lade mamman upp frukostbrödet högt i ett träd. För att få tag på maten var barnen tvungna att själva få ned den med hjälp av stenslungan (för en vacker och poetisk skildring av detta läs boken Mallorca, Mallorca). Först när de lyckats få ned brödet från trädet kunde de äta. Varje morgon när barnet var som hungrigast övades den förmåga som, för kulturens överlevnad, var allra viktigast. Belöningen efter en väl utförd uppgift kom konsekvent och direkt och uppenbarligen utvecklades en enorm skicklighet tack vare den hårda skolan. Skinner hade blivit varm i hjärtat av en så väl utarbetad metod för inlärning genom positiv förstärkning.

Exemplet föder tankar om kultur, pedagogik, motivation, viktig kunskap och prioriteringar. För talaiotkulturen var det givet att kulturen stod och föll med människornas förmåga att försvara sig själva och sin ö. Det var ur den synvinkeln enkelt att lista ut vilken kunskap som var viktig. För oss pedagoger av idag är uppgiften lite mer komplicerad. Funderar på hur motsvarande pedagogik skulle tas emot i en högstadieklass.



























/K, funderar på om Gateau har öppet idag...

Glad påsk!

I detta världens mest sekulariserade land får man väl önska det även på självaste långfredagen?!

Imorgon bär det iväg på semester för vår lilla familj. Mallorca är målet för resan och vi ser fram emot en regelrätt charter med allt vad det kan innebära. Hittills har taxfreekatalogbeställning, hotell med barnpool och pocketinhandling prickats av på listan. Jag har dessutom förhört mig med expertisen och från mycket erfaret håll fått reda på att jag inte släpps tillbaka in i landet om ingen liten onödig souvenir ligger nedpackad i väskan. Källan verkade själv ganska nöjd med att chartern var ett avslutat kapitel i hennes liv ;-) men vi känner oss lyckliga över att ge oss in i det hela. Är det något uppenbart vi riskerar att ha förbisett mottages tips innan nattens intrång.

Den som vill mig något kan söka i palmträdets skugga.

Som den ivriga charterresenär jag nu ämnar bli har jag naturligtvis läst lite om resmålet. I boken Mallorca, Mallorca stötte jag då, helt oväntat, på en intressant pedagogik. Låter den bli ett eget inlägg. Läs under Los honderos - stenslungarna.

Glad påsk!

Bloggtrix

Nu tror jag mig ha hittat inställningen som motade bort alla kommentarer. Säg till igen om det inte skulle funka.

Odla dina passioner

Vår Passionsblomma igår kväll...

...och i morse...

-De förökar sig!

Lyxfällan

På TV3 finns ett program som heter Lyxfällan. Det var länge sedan jag såg det nu (så herrarna på bilden ovan  är okända för mig, gissar på nya, stränga programledare...) men programidén handlar om att hjälpa familjer som har en ekonomi i fritt fall. I programmet får man följa människor som rensar upp bland sina utgifter, prioriterar sin vardag utifrån vad som kan ge dem en hållbar ekonomisk situation och blir lyckliga och nöjda med sina liv. Lite schablonartat, men ungefär så.

Jag kan tänka mig att det finns många olika orsaker till att människor hamnar i ett läge där de inte ens öppnar räkningarna utan gömmer dem i en låda långt utom synhåll, men en anledning (förutom en fantastiskt förmåga att förtränga, alternativt en tillfälligt förlorad objektskonstans) verkar ibland vara bristande kunskaper i den enklaste matematik. Går därför och fnular på ett matematiktema Lyxfällan där man kan behandla de delar av matematiken som är nödvändiga att kunna för att leva ett ansvarsfullt, vuxet liv. Sett till kursplanen går det att få in många moment så jag tror att det kan bli riktigt bra. Bara att kunna bedöma vilket mobilabonnemang, åkkort eller träningskort som tjänar den egna plånboken blir lärorik matematik i skolan.

Vad leker ni här?

- en fråga jag ska ställa när vi går runt och kollar förskolor.

/K, trött på pedagogiska visioner som bara fokuserar på dokumentation och tar bort tid från barngruppen.

De osköna texterna

Mellan första och tredje klass var jag mitt mest produktiva författarjag. På klassrumsväggens korktavla hängde travar med små böcker som jag hade skrivit om allt och ingenting. Alla i klassen hade massor av böcker och det var inga konstigheter för oss att sitta en stund och författa en liten historia - med egenhändigt målade illustrationer till. Efter högstadiets ständiga 4+ -betyg som gjorde att jag mer än att vara stolt för omdömet undrade vad som saknades för att få 5:a har jag inte skrivit så mycket historier. En och annan skoluppgift och en drös introspektiva dagböcker, men inte så mycket mer än det på det litterära planet. Därför var skrivklassen på biblioteket en så härlig upplevelse. En meny med roliga övningar, kravlös stämning och bara att hugga i där det verkade lustfyllt. Tack vare några år med improvisationsteater har jag inte så svårt att komma igång. Jag kastar mig ut på vad som känns som en luftmadrass i oceanen och låter orden och pennan färdas hur som helst. En intressant sak inträffade för både mig och den jag gick dit med: ingen av oss gillade texterna vi skrev. Tänkte dela med mig av min första text bara för att åskådliggöra:

Jag springer ned för trappan och ut genom dörren…

Tårna blöder. JAG BLÖDER! Springer, ned för trappan och ut, genom dörren. Heltäckningsmattan var vit och dammig. Nu vit och prickig, fortfarande dammig. Jag springer ned för trappan, genom dörren. Lämnar spår av blod, lämnar spår av brustna plankor, lämnar huset, lämnar mitt hem.

Jag är ute. Solen skiner, vintergäcken har slagit ut vid den varma husväggen, luften är grusdammig och ljudet av snabbromsande cykeldäck ekar mot asfalten. Jag blöder. Tårna värker och ansiktet randas av röda tårar.

Jag springer. Ned för gången och ut genom grinden. Jag står på tå på gatan när det händer. Det ringer. In.

Detta var en snabb uppvärmningsövning där kursledaren (den livs levande författaren!) gav första meningen och sen fick man fylla på resten själv. Jag var väldigt förvånad över hur det blev. Skrivklassen lärde mig att man kan hamna på ställen man inte hade tänkt sig med pennan i hand. Den lärdomen tillsammans med det faktum att det krävs en hel del för att få ihop en längre historia på ett bra sätt (befinner mig mitt i den insikten just nu, återkommer eventuellt på området) känns viktiga att ha med sig när andra ska vägledas i skrivandets konst. Those who can, do. Those who can´t teach får inte bli ett sant idiom, man vill väl kunna både och?!

Wanted: ?

Skoldebatten har tagit sig in i veckans middags- och promenaddiskussioner och en fråga jag hakat upp mig på (som jag tror att även ni icke-skolarbetande bloggläsare kan hjälpa mig med) är den om ledarskap.
 

Tankelabyrinten jag inte hittar ut ur...

Vilka egenskaper ska en bra chef ha? På företag är det vanliga att den som visat framfötterna inom något område får gå vidare och bli chef inom samma område. I skolan tror jag (med risk för att i detta nu bli oanställningsbar) att det ofta är de som inte visat framfötterna, de mindre skickliga lärarna, som går vidare till skolledarposterna. Det är kanske inte önskvärt att ta bort de bästa lärarna från klassrummet, men helt klart uppstår ett problem med trovärdigheten om en blind ska måla upp visionerna och leda en seende.

Att leda en skola



Eleverna på Bergvallaskolan tar reda på hur det egentligen ligger till



Sir Ken Robinson

Mamma hade en finfin bil som hette KEN, sen var det ju Barbies världsberömde man (eller killbarbien i alla fall, relationen dem emellan var kanske odefinierad?). Den tredje i samlingen bra Kennar är engelsman, klurig och tänkvärd:

Till er som inte vet vad ni ska göra denna vackra vårkväll (låt det inte vara många!) kan en föreläsning kanske pigga upp?! Till resten: ägna en slapp stund på lördag morgon åt Sir Ken!

Glad mattecoach

När lärarförbunden rasar över mattecoachning på eftermiddagar sitter jag långt från epicentrum med min duktige elev. Igår var det algebra och parenteser på boksidorna och det var verkligen roligt att hålla på! Just algebra är knepigt för många. Tidigare har jag alltid velat undvika att elever ska känna sig dåliga och försökt prata bort det jobbiga. Nu byter jag linje och övar mig istället på att måla upp en rättvis och inte ursäktande bild av hur det är att hålla på med matte.



Uppförsbacken är ofrånkomlig, men sen blir det picknick på toppen!






















Jag gick till och med så långt att jag sa att jag trodde att han kommer att bli en sån som gillar matte framöver. Svaret:

-Nej, jag tror faktiskt inte att jag kommer att gilla matte. Och även om jag skulle gilla matte så skulle jag nog inte vilja vara en sån person som gillar matte.

Pik?

Önskelista

Nu är ju arbetet med den nya lärarutbildningen påbörjat och visionen är utpekad för framtidens studenter, men hade jag fått skriva en önskelista skulle jag ha skickat in den här:

1. Låt metoder för undervisning, tekniker för lektionsplanering och ett skolnära perspektiv genomsyra alla kurser.
2. Ställ höga krav och förvänta er att studenterna är intelligenta och rationella varelser som valt utbildningen för att de vill bli skickliga lärare. Låt den inställningen synas i undervisningen.
3. Inför fler långa praktikperioder och ta bort alla småvisiter i skolan som inte innehåller undervisningsmoment.
4. Tänk över syftet med kurserna och börja prioritera innehållet utifrån den faktiska yrkesrollen. Det finns mycket kunskap som är viktig, men utbildningstiden är begränsad. Obligatorisa kurser som "Kulturanalyser i partnerområdet" får inte plats om man tänker efter.
5. Pröva lämpligheten för de som antas till utbildningen och se till att det finns en väg ut för de som inte passar för yrket. 

Det är lätt att hålla med regeringen om att statusen bör höjas, ämneskompetensen fördjupas och att yrket ska bli mer attraktivt på alla plan. Tittar jag på hur terminerna fördelats i den nya utbildningen (för den examen som motsvarar min) är det dock svårt att se hur blocken ska motsvara de förbättringar man anser sig åstadkomma. Fördjupad ämneskunskap när man läser tre ämnen på samma tid som man tidigare läste två ställer höga krav på innehållet, kanske lyckas det, men då vore det intressant att se vilka ändringar som görs konkret. Praktikperioderna verkar inte ha förlängts avsevärt och 20 v ämnesrelaterad praktik utlsaget på tre ämnen blir inte så mycket.

Det får bli allt för nu. Solen och öppna förskolan -med kvinnor som brinner för sångsamling- väntar mig och sonen.

Lärarutbildningen

På begäran av min förste, trogne bloggläsare (vad gör man inte;-) har jag lovat att kommentera lärarutbildningen utifrån den debatt som blossat upp efter Maciej Zarembas artikelserie i DN. När jag började läsa artiklarna svämmade hjärnan över av nya och gamla diskussionsämnen och innan jag lyfter locket på den kokande grytan av heta potatisar har jag försökt lista upp vad som varit positivt med den utbildning jag ändå ägnat ett antal år till att genomföra.

1. Praktiken

Man kan ägna mycket tid åt att i universitetsmiljö lära sig pedagogiska tricks och fylla på de egna kunskapsdepåerna, men det är i verksamheten kompetensen prövas och utvecklas. Jag har haft turen att under utbildningen få vara i två mycket olika skolor och mina handledare har varit både skickliga lärare och goda förebilder i övrigt. Jag har mött elever från skilda världar och fått känna på hur olika läraryrket kan vara beroende på skolmiljö och -ledning, erfarenheter som - utöver de rent didaktiska - känns viktiga att ha inför framtida yrkesliv. Om man som student värdesätter praktiken och tar ansvar för att använda tiden på skolan och i klassrummet på bästa sätt så är VFUn den bästa förberedelsen inför framtiden.

2. Anna Westanskog, VFU samordnare

Som en följd av den viktiga punkt 1 krävs det att det i organisationen kring praktiken finns kompetenta, engagerade människor som håller i trådarna. Om inte Anna Westanskog har fått dela med sig av sina erfarenheter inför förändringen av lärarutbildningen i Stockholm har någon gjort ett stort misstag. En mer engagerad, generös, varmhjärtad och omtänksam person får man leta efter inom lärarutbildningen. En nyckelperson som har känsla för vad studenterna behöver och som med små medel har förmågan att trolla och göra stor skillnad.

3. Ämneskurserna

Det finns mycket att säga om kursutbudet, men bland många frågetecken lyser en del utropstecken upp studievardagen. Ju mer riktad kurs, desto bättre. Motivationen ökar när syftet med kursen stämmer överens med målet för utbildningen. De lärare som förstått detta verkar dessutom trivas bättre med sitt yrke och förmedlar engagemang utöver kunskap. Dubbelt plus. Självklart, men ändå inte.

4. Andra intresserade och kunniga studenter

Trots att den gamla lärarutbildningen kritiseras som undermålig så finns en hel del studenter som kommer att bli riktigt bra lärare även i dessa kullar. Vi har blivit duktiga på att ta saker i egna händer och göra det bästa av situationen. På utbildningen samsas människor med många olika intressen och bakgrunder, något som leder till spännande diskussioner och många tillfällen att lära av andra.

5. Lokalerna på Konradsberg

Nu är ju tiden snart all för "Lärarhögskolan i Stockholm". Men lokalerna i Konradsberg slår universitetets med hästlängder. Ljusa, vackra och ändamålsenliga, hoppas de kommer att användas till undervisning även i framtiden.

Walk a mile in their shoes

Vore det inte kul att få gå en dag som elev i en vanlig klass? Inte som lärarstudent eller forskare eller annan vuxen, utan verkligen göra precis det som eleverna gör. Bara att testa hur det är att syssla med en sak i 40 minuter för att därefter lägga undan den, gå till ett nytt rum, ta fram en annan bok, lära sig ett språk i en timme, sluta lära sig språk för att det är tid att räkna matte istället, gå på lunch, ha 80 minuter kemilaboration, tälja en träslev och gå hem... Strukturen känns fullständigt främmande när man en gång har lämnat skolans väggar och jag tror att det kan ge en del didaktiska insikter att få göra en favorit i repris.

Tror jag ska ha ett par Converse när det blir dags för högstadiet igen.

Fatta grejen

Under en av de första mattekurserna på Stockholms Universitet hade vi Martin Tamm som lärare. Euklidisk geometri var ämnet för kursen och jag tror att alla som satt i salen var lite spända över hur svårt det skulle vara med "matte på universitetet". Det fanns en viss stress som blossade upp i gruppen då och då, en frustration som dök upp när något var extra svårt och inte gick att förstå på direkten. Jag vet att jag under den tiden kunde sitta och stirra på trianglar tills ögonen gick i kors och att jag på kvällarnas fotbollsträningar bar med mig Euklides när jag sprang över linjerna på konstgräsplanen...

Nåväl. Martin lärde mig något som jag brukar berätta för de elever som inte har tålamod nog att kämpa sig igenom matematiken när den blir jobbig och krävande. Under någon av kursens stressade passager avbröt Tamm och var uppriktigt förvånad när han sa:

"Ni verkar så fokuserade på att förstå hela tiden. För mig är det vanliga att jag inte förstår"

Karln ägnar sig åt matematik hela dagarna och tycker att det är ett helt ok tillstånd att inte förstå vad han sysslar med! Ett ljus gick upp. Matte hade för mig fram till den punkten varit att förstå, helst på en gång, åtminstone utan för mycket möda. Motsatsen till att förstå var att vara dum (fråga vilken elev som helst), men Tamm gav fler möjliga förklaringar. Om man ska syssla med någonting som är svårt, lära sig någonting nytt som kräver möda och stort besvär så måste stadiet av icke-förståelse vara en fas i lärandet. Uppförsbacken är punkten jag tror att många lägger ner och ger upp. En utmaning, framför allt för mattelärare där facit målar allt i rätt och fel, är att bygga en bro över misslyckandets djupa flodfåra. När jag börjar jobba ska jag leta material och förhoppningsvis lära mig lite själv också. Tålamod är liksom inte min grej. Har du några tips är de varmt välkomna!

Bonuskonst

Eftersom kameran var med blev det några foton utanför konstrummet också:

Ragnar är mannen som ligger bakom...



...idén att ha utställning runt en hiss...



...och som förutspådde den aktuella vargchocken...



Öppen skrivklass

På vissa sätt är Sverige ett helt osannolikt fantastiskt land. Är nyss hemkommen från biblioteket i Kulturhuset där det hållits skrivklass för intresserad allmänhet. I en mysig liten del av biblan (tror de kallar det konstrummet) kan man komma precis som man är och skriva varannan tisdagskväll. En livs levande författare har hand om det hela och presenterar en meny med skrivövningar så att även den mest ringrostige ska kunna komma igång utan skrivkramp. Man skriver lite, pratar lite, tjuvlyssnar lite, går runt och kollar, får synpunkter från den livs levande författaren, skriver lite till... Du behöver inte anmäla dig, du behöver inte betala, du behöver inte ens ha med dig en penna. Enklare blir det inte. Återkommer till allt spännande skrivandet väcker i ett annat inlägg, detta får sammanfattas som kvällens kulturtips.

Sicket stiligt snickesnackspråk vi har!

Grannen har problem och förutom att härmed efterlysa den blå kappan konstaterar jag att svenska språkets sammansättningsmöjligheter är både underbart fantastiska och oändliga.



"Piskbalkongen" - snart i en skoluppsats nära dig!



Den finaste presenten

Den finaste present jag någonsin fått är en bakmässigt halvdan muffin från en kille i sjätte klass. Han hade bakat själv, kanske för första gången i sitt liv, och ville bjuda hela klassen under min sista dag på skolan. Utdelningen var massivt övervakad för det var viktigt att jag skulle få den största och han den näst största kakan. Efter att alla hade ätit var det två överblivna muffinsar som jag fick ta med mig hem. Vet att jag frös in dem för att ha minnet kvar...



Tänk er en sån här muffin utan extra allt. Och lite större



Läraryrket är kantat av problemdebatter och precis alla har en åsikt om skolan, ofta negativ. Men vi som väljer det här yrket, trots låga löner, krävande förhållanden och dålig arbetsmiljö är ju inga självuppoffrande galningar. Åtminstone är inte jag det. Nej, lärare ska man bli för allt det som är roligt. För att det man väljer att göra varje dag spelar stor roll - för en själv och för andra. Pojken som gav mig muffins hade startat vår relation med en mindre trevlig hitlerhälsning sex veckor tidigare. Efter ett samtal som tog 5 minuter där vi pratade med varandra vände han totalt och gick från att misstro mig till att bli min vän. 5 minuter och uppriktigt intresse var allt som behövdes. Allt är inte enkelt, men ibland är det enkla det bästa. De exemplen är minst lika viktiga att vårda nära hjärtat som att våndas över dåliga Pisaundersökningar (som fö kritiseras i radion just idag).

Begreppsförvirring

Jag är föräldraledig och har därför tid att ibland hjälpa en kille i 9:an med matte. Vi gör en del utsvävningar, men utgår oftast från boken och ibland dyker roliga frågor som: "Hur många sidor har ett femsidigt prisma" upp bland mängdtalen.

Logiskt nog kom en gissning på "Fem???", men icke. Sju ska det ju vara! Varför är detta matematik, kan någon snälla förklara?!

Toblerone, ger det tresidiga prismat ett ansikte.

Smartare än en 5:e-klassare?

Efter en fantastisk middag hos goda vänner sjönk vi ner i deras soffa och fastnade framför Kronérs nya frågesportsprogram "Smartare än en 5:e-klassare". Jag hade inte sett programmet tidigare (men såklart gjort frågetestet på svt.se, 5:an var ändå en av mina bästa klasser :) och lät mig imponeras över elevernas kunskaper. (Även Kronérs mycket pigga, chockrosa byxor imponerade, men nu är ju detta ingen modeblogg...)

Ska man glädjas över kunskapstörsten i nutidens skola, förskräckas över de oallmänbildade, välutbildade vuxna som tävlar eller fundera en stund över varför kunskaperna inte håller i sig över tid? Björklund vill återinföra blindkartan i geografiundervisningen. Jag älskade att memorera kartor och pyssla med de svenska landskapen i min ljusblå skrivbok, men det som finns kvar av kunskaperna är nu mest användbart vid familjemiddagar där elitskills innebär att kunna skilja på Vänern och Vättern, Karlstad och Kalmar.

En återkommande diskussion hemma hos oss är huruvida man bör lägga energi på att lära sig t.ex. blommors namn om man inte är intresserad av blommor. Jag, som hade en mormor som tog med mig ut i blåsippebacken varje vår, har ett intresse och är därmed för namninlärning. För att övertyga mina närmaste drämmer jag till med argumentet att man upplever världen annorlunda när man har namn på och kan tala om saker i sin omgivning. Sant, men kan man inte njuta lika mycket av vårens första framsteg när Vintergäcken är "Gulvippa" (liksom alla andra gula blommor)?

Förresten har vår blåsippekoloni utanför huset spridit sig och slagit ut i full blom. Nu väntar jag på vår första Tussilago (eller Hästhov, som varenda femma känner till)...

En idé...

Någon sa att en idé är något nytt som kommer ur att man sammanför två befintliga ting. Den idé jag går och tänker mycket på för tillfället är: GOOGLE + Japansk undervisning = Lektionsutvecklaren. Googledelen handlar om att dela på information och kunskap, den japanska undervisningen om att tålmodigt och systematiskt arbeta mot genomtänkta, väl fungerande lektioner. Just nu, med ny läroplan, vore tidpunkten utmärkt för att sjösätta "lektionsutvecklarbåten".

Lektionsutvecklaren, väntar på våren

Hoppas kunna hitta några goda samarbetspartners som vill vara med och utforma ett enkelt, effektivt och väl fungerande forum. Är du rätt person, eller känner du någon som skulle vara det?

Individanpassning

- att se blomman i den prunkande södersluttningen...

The palm of creativity