Höstlov!

Vi går ett milt höstlov till mötes. En vecka utan elever ersatt med 2 planeringsdagar och 3 lediga dagar. Jag ska skriva åtgärdsprogram, rätta prov, tänka, promenera och ha det skönt med familjen. Det behövs nog inte många dagar för mig att ladda om, men det känns bra med en paus och lite tid att reflektera.

Trädgårdsmästaren

Mina elever är som små blommor. De lyser upp skolan och ger den gråtrista byggnaden hela dess mening. Vi är där för dem. Vårt uppdrag är vitt, viktigt och vackert. Vårt uppdrag är spännande, snårigt och svårt.

Det finns vissna blommor som tröttnat och lagt sig att torka, det finns spirande blommor som skjuter skott, klättrar och frodas. Vi springer där med våra vattenkannor och näringslösningar. Ansar, vattnar, byter plats i fönstret och skjuter till extra jord någon gång ibland. 

Fingerspitzengefühl

Har en kort stund ensam hemma och vad passar bättre än att hälsa på lektionsutvecklaren?! Jag är ju officiellt en riktig lektionsutvecklare nu, tyvärr hinner jag inte reflektera och skriva om det så ofta... Arbetet som lektionsutvecklare innehåller både mer och mindre kreativa inslag. En av veckans höjdpunkter är när jag på fredagsförmiddagarna - i tätt samarbete med min klass - busar med svensk- och SO läraren. Vårat "bus" går ut på att eleverna slår upp och lär sig svåra ord som de sedan använder någon gång under dagens lektioner med svenskläraren. Första tillfället valde vi fina ord som "autodidakt" och "kontext", veckan därpå var initiativet helt och hållet deras. "Polyglott", "lunsig" och "fingerspitzengefühl" blev plötsligt ord på mina 7:ors läppar. Eleverna tycker att det är så roligt! De skriver upp orden (i lämplig kontext) på armen för att komma ihåg vad de ska säga och är överlyckliga när de ser lärarens förvirring över deras ovanliga kunskaper. Behöver jag ens nämna att alla kan dem utantill efter dagens slut?

En kort inblick

Förra lektionen gick hon hem på grund av huvudvärk. Idag sitter hon i andra ändan av klassrummet, utan vare sig böcker, penna eller skrivblock. Hon har en sån där sminkning som sitter mer nedanför ögonen än ovanför. Som om mascaran har hoppat ned och lagt sig under ögonfransarna i ett tjockt svart lager. Det får henne att se lite arg ut, men mest av allt verkar hon trött...

Jag tror att jag vet vad hon heter. Av 125 nya ansikten är det efter de inledande veckorna bara ett fåtal jag fortfarande är osäker på: de som ser ut att egentligen heta något annat och de som inte alltid är där. Hennes namn passar utseendet så tvivlet ligger i att jag inte sett henne tillräckligt ofta.

"Varför har du inga böcker?" "Sätt igång och jobba nu!" "Tycker du att det är lätt eller svårt?" "Jo, det här kommer du att klara, men du måste ge det ett försök" "Skulle du vilja att vi börjar med några lättare uppgifter?"

-Vi lär långsamt känna varandra över en blyertskluddad skolbänk.

Hon läser av hur lik jag är alla andra lärare som hon inte förstått, mäter min envishet och hur stort utrymmet är att komma undan. Jag lär känna hennes dåliga självförtroende, tidigare besvikelser och höga prestationskrav.

Runt omkring i klassrummet sitter det 24 elever till med allt som är deras.

Sommarens sista dag

För imorgon smäller dé, Fröken Backman gör entré. Himlen har inte bestämt sig idag. Vinden flyttar molnen fram och tillbaka över solen, trädens grenar sträcker sig med stormbyarna för att ögonblicket senare vila lodrätt mot marken. Den ombytliga omgivningen passar mitt inre en dag som denna.

2011-08-01

Igår kom jag på att jag nu varit ledig ett helt år. För exakt ett år sedan vankade jag i sakta mak från mitt arbete som personlig assistent med en jättemage, två svullna fötter och tusen fjärilar av förväntning i mitt inre. Idag är det två veckor kvar till mitt nya jobb ska börja och tankarna kretsar kring vad som egentligen hänt det senaste året.

Jag har sett min underbara son födas och min älskade morfar dö. Tiden däremellan har jag sett hur två personer med 90 års åldersskillnad har berikat varandras liv och älskat varandra otroligt mycket. Klimpen som "fick solen att gå upp" för morfar - och morfar som vid varje besök framkallade det bredaste leende en tandlös barnamun kan frambringa. Mitt år hemma har varit ett år fyllt av kärlek, ansvar och tacksamhet över allt fint och värdefullt jag har i mitt liv. Jag utförde inga stordåd, jag läste knappt några böcker, jag gick inte ner alla graviditetskilon och jag var urusel på att sopsortera. Jag lärde mig dock något viktigt: hur tacksam jag är för de människor som står mig nära och hur tacksam jag är för de människor som låter mig vara en viktig person i deras liv.

Fjärilarna som nu tar fart i min något mindre mage är nyfikna på de människor som om ett par veckor kommer välla in i mitt liv och ta över stora delar av mitt engagemang och mitt medvetande. Inför förvandlingen att bli mamma såg funderingarna liknande ut. Nu handlar det om en yrkesroll som jag hoppas ska kännas lika naturlig och innehålla lika många glädjeämnen som föräldrarollen. Precis som för ett år sedan ligger svaret på alla frågor i framtiden. Tills dess är planen att fortsätta njuta av ledigheten och sommaren.

-Och kanske att, som profylax, sätta mig in i den där nya läroplanen...

Förtydligande

För den som inte förstod liknelsen tidigare :). Tre bilder säger mer än tretusen ord - minst. Använd fantasin nu!

Cikoria i motljus

...en inläggstitel värdig vilken pretentiös konstnär som helst! Många strängar på lyran :)

Fortsätter fotograferandet med mitt nya objektiv och är inne på motljus för tillfället. Mamma har agerat motvillig modell och jag ska vara snäll nog att inte lägga upp någon av de bilderna till allmän beskådan. Denna blomma däremot, vilken skönhet (den också)! Att inte bara lära ut utan ibland också lära nytt är något jag hoppas hålla i när jobblivet börjar. Vill inte ha ett livspussel i julklapp.

Frisk och svettig

I Fiskebäckskil bjuder Friskis och Svettis på morgon- och eftermiddagsgymnastik varje dag. Jag, liksom så gott som hela den övriga sommaridyllen, vill gärna svettas friskhet på den vidunderligt vackra bryggan vid havet och trampar dit på min cykel till 10-passet så ofta jag kan. Idag slog det mig att friskisgympan har många likheter med matematikämnet. I vissa delar hänger alla med, andra leder till allmän förvirring. En del är svårt och trots detta måste man försöka att kämpa sig igenom ledarens instruktioner. Man måste koncentera sig och passet innehåller en hel del (nyttiga!) rörelser man inte skulle göra "naturligt".

Nya utsikter



Har bytt asfalterad vändplan mot fulländad skönhet



Jag har inte försvunnit från bloggen, men pausat lite. Sommarpaus. Tankepaus. Här i paradiset varvar jag läsning av MatteDirekt år 7 och 8 med nobelpristagare och tänker att det är den bästa kombinationen - skönhet, lugn, variation och makt att välja.

The teaching gap

The teaching gap är en mycket intressant bok som jämför matematikundervisning i USA, Japan och Tyskland. Den utgår från en amerikansk situation som på många vis liknar det läge svenska skolan står inför.
Budskapen i boken är många, kloka och viktiga. Jag kommer säkerligen ha anledning att återkomma i ämnet, men nu vill jag bara citera deras "Vision of the Future":

The star teachers of the twentieth century have been those who broke away from the crowd and created different and unusual methods of teaching. They distinguished themselves by being different, by leaving the standard practice behind. They gained fame by rising above the routine and showing the effectiveness of alternative forms of teaching. Although these efforts won the applause of educational critics, they did not have much effect on standard practice.
The star teachers of the twenty-first century will be those who work together to infuse the best ideas into standard practice. They will be teachers who collaborate to build a system that has the goal of improving students´ learning in the "average" classroom, who work to gradually improve standard classroom practices. In a true profession, the wisdom of the profession´s members finds its way into the most common methods. The best that we know becomes the standard way of doing something. The star teachers of the twenty-first century will be teachers who work every day to improve teaching - not only their own but that of the whole profession.

Basta!

Den som söker skall finna...

...och jag har fått jobb!!!



Välkomna ska ni vara i mitt liv, framtida kollegor och elever!

Varför ska vi välja varandra?

SMS till en mycket strukturerad vän:

"Trodde aldrig att jag skulle säga detta, men ibland är din listgen helt oslagbar"



Lycka är att ha en vän som kan ordna dessa sandkorn i storleksordning!




















Mitt jobbsökande har tagit fart och jag ska gå på ett par intervjuer. Tidigare arbeten har jag "bara fått" och även om jag är säker på att jag, väl anställd, kommer att göra ett utmärkt jobb så är själva intervjusituationen ovan. Så bra då att ha en vän som har sammanställt så gott som alla intervjufrågor han någonsin fått i ett worddokument :) Vilken skatt!

Topp 3 frågor av det konstigare slaget:
Hamnade du ofta i konflikter under gymnasiet?
Var det ett principiellt ställningstagande att inte göra lumpen?
Vad är roligast, att undervisa bra eller dåliga elever?

De flesta frågorna är dock intressanta och relevanta och roliga att fundera kring, kanske kommer några av dem upp här vad det lider?! Om jag var rektor skulle jag nog ändå vilja se den blivande kollegan in action. Typ be de arbetssökande att förbereda en kort presentation av något på 3 min inför intervjutillfället...

Tankar om en brygga

På sin första permission från Hinseberg tog Annika Östberg med sig sina övervakare till den brygga hon kunde se från fängelsefönstret. Promenaden dit gick genom skogen och väl framme skulle hon prompt - trots dåligt väder och sällskap med ansikten som frågetecken - ut på bryggan för att därifrån titta tillbaka på fängelsebyggnaden och sitt stängda fönster.

Jag tänker när jag hör hennes historia att begränsningarna för en som är inlåst blir så konkreta och tydliga. Att hon väljer att ta sig till kanten av det hon normalt upplever för att därifrån både blicka tillbaka och kunna se nästa bit av världen blir nästan symboliskt för mänsklig nyfikenhet och frihetslängtan. Hon kan mycket väl ha haft helt andra skäl att traska just dit, just då, men jag gillar tanken på att vi om vi får chansen längtar efter att se bortom nästa hörn. Oavsett begränsningar.

Jag kungen är över alla här

Läser Kungens intervju "ord för ord" och associationerna går till ett annat kungasamtal:



Antoine de Saint-Exupérys ödmjuke konung


   - Får jag lov att sätta mig? frågade Lille prinsen blygt.
   - Jag befaller dig att sätta dig, svarade kungen och drog med en majestätisk gest åt sig en flik av sin hermelinsmantel.
Men Lille prinsen var förvånad. Planeten var så liten. Vad var det egentligen kungen regerade över?
   - Ers Majestät, sade han, förlåt att jag frågar...
   - Jag befaller dig att fråga, skyndade sig kungen att säga.
   - Ers Majestät ... vad är det ni regerar över?
   - Över allting, svarade kungen med upphöjt lugn.
   - Över allting?
Kungen pekade med en försynt gest på sin egen planet och de andra stora och små himlakropparna.
   - Över allt det där? frågade Lille prinsen.
   - Över allt det där... svarade kungen. Han var nämligen intte bara envåldshärskare utan också världshärskare.
   - Och stjärnorna lyder er?
   - Naturligtvis, svarade kungen. De lyder genast. Jag står inte ut med olydnad.

Svenskämnet bjuder på så många roliga möjligheter. Situationer som dessa bjuder in till spännande textanalyser. Om språkbruk. Om medieträning. Om intervjuteknik. Om status. Om makt.

Önsketänker

Har pastellat tillvaron lite, bildligt och i tanken. Om någon gav mig ett par miljoner och en hög kunskap skulle jag fixa en hemsida med följande funktioner:

1. Lektionsutvecklarfunktion för alla ämnen, användarvänlig
2. Diskussionsforum
3. Sökfunktion där man enkelt och kostnadsfritt kan hitta skol- och undervisningsrelaterad forskning
4. Länkar över skolbloggar
5. Inspirationslektioner i minst två kategorier: olika länder och "kändislektioner".
6. Intervjuer med lärare som genomför spännande pedagogiska projekt, i Sverige och världen.
7. Pengapott för studieresor. Lärare som t.ex. vill lära sig mer om undervisning i Finland, Kenya eller Japan ska kunna ansöka om bidrag för att genomföra sina projekt. I utbyte bidrar de med reportage till sidan och delar med sig av sina nyförvärvade kunskaper.
8. "Lärarstugan" - ett hus som lärare/klasser kan boka för att träffas och samarbeta kring nya spännande projekt.

Tanken är att sidan ska skapa inspiration för alla lärare som tittar in. Man ska enkelt kunna knyta kontakter, hitta samarbetspartners, drömma stort eller verka i det lilla. Syftet är att i förlängningen skapa en bättre undervisning och ett roligare arbetsklimat. Jag vet att jag önsketänker, men steg för steg kanske det kan bli något en vacker dag.

Lärare som saknar någon önskepunkt, fyll på listan!

Smile

En gråmulen dag som denna vill jag uppmärksamma leendet! Hittade denna video på TED:

Nu när fler skolor har fått större tekniska möjligheter (dock inget ont om OH-apparaten om den används rätt) kan jag även tipsa om föreläsarens presentationsprogram Prezi. Ett roligt och snyggt sätt att bygga upp sin föreläsning kring som bjuder på andra möjligheter än PowerPoint.

På upptäcktsfärd

Sonen är modig denna torsdagsmorgon. Han utforskar ännu okänd mark: toadörren, hallgolvet nära skohyllan, mammas väska. Många gånger varje dag önskar jag att det fanns ett litet titthål in i hans hjärna. En rolig min, gapskratt åt en (för mig) abstrakt tavla, plötsligt gnäll som övergår i en blöt puss. Vad händer där inne? Han upplever så intensivt och är beredd att pröva allt (med allt menas just nu att smaka på en gammal grusfotbollssko för att krypa vidare på golvet och försöka bläddra lite i "Medicinsk tidskrift"). Ibland blir det läskigt och då vänder han sig mot mig och sträcker upp sin lilla hand. En stunds trygghet för att därefter kasta sig ut i det okända igen.

En kommentar till det här med elevdemokrati

För några år sedan var jag del av ett forskningsarbete som kretsade kring medborgarrollen och demokrati i skolan. Jag ägnade mig åt att spela in klass- och elevråd för att analysera samtalen. Idealbilden som verkligheten skulle jämföras med var skolans värdegrund och det deliberativa samtalet, en ram som ofta inte tillhörde samma pussel som klassrummens diskussioner. Jag minns särskilt en diskussion om tuggummi. En sjua lyfte upp frågan under elevrådet och man förstod på de äldre kamraterna att detta inte var första gången ämnet var på agendan. Frågan följdes av en intressant diskussion där elever framhöll goda argument för och emot att man borde kunna få tugga tuggummi på lektionstid. Någon hade till och med tagit reda på att intelligensen förbättrades med idisslandet och föreslog att man i alla fall kanske kunde få ha det under provtillfällen om man tyckte att det hjälpte. Eleverna diskuterade ivrigt. Miljöaspekter, rättvisefrågan, konfliktrisker mm lyftes upp och synades. Ungdomar bytte åsikt, slipade sina argument, kom igen eller såg sig besegrade. Sen tittar ordföranden (elev) på den medverkande läraren och sa: "Det kommer inte att bli nånting av det här eller hur" Varpå läraren svarar "Nej" och samtalet avslutas. 

Ju äldre elever, desto mindre inflytande kunde jag läsa när jag satte mig in i tidigare forskning på ämnet. Paradoxalt, eftersom vi förväntas kunna ta mer ansvar ju äldre vi blir, men kanske inte så märkligt ändå. Tonåringen kan ju säga något som gör att vi måste ändra oss, kanske är ivrigare i att påpeka när vi är inkonsekventa och kanske tydligare kan formulera och peka på våra brister. Kanske måste vi själva se över våra argumentationsskills för att våga möta de duktiga debattörer vi har i våra klassrum?

Sittstrejk på Södermalmsskolan

Jag öppnar första sidan i den nya läroplanen och läser:
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.

Som alltid med politiskt framförhandlade, högtravande texter ligger språkformuleringarna en bit bort från den konkreta verkligheten. "Skolväsendet vilar på demokratins grund" "Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på." Vad betyder detta?

Eleverna på Södermalmsskolan i Stockholm har slutit samman för att protestera mot skolledningens beslut att "omfördela lärarnas tjänster" på ett för dem katastrofalt sätt. Jag imponeras otroligt mycket över deras driv, engagemang, ilska och bergfasta tro på att de genom att protestera kan förändra maktens beslut. De verkar gemensamt för att förändra sin och sina lärares situation. Är det inte modiga och handlingskraftiga elever som dessa vi pratar om när vi målar upp visionen om världens bästa skola? Är det inte rätten att opponera sig och möjligheten att få rätt mot "makten" vi talar om när vi bedyrar det svenska samhällets grundläggande demokratiska värderingar?

På ena sidan står en rektor som beslutat om nya tag. På andra sidan elever, föräldrar och lärare som vill rädda den verksamhet som tagit år att arbeta fram och bygga upp. Vad som än händer framöver kommer resultatet att påverka de 176 elever som i skrivande stund anmält sig till morgondagens sittstrejk. Det kommer att påverka deras syn på den demokratiska processen och synen på hur deras åsikter värderas av de som bestämmer. För de gör detta med hjärtat. Skolan och rätten till en bra utbildning är v i k t i g  för dem, deras älskade lärare är således lika viktiga. Jag hoppas så att någon vuxen med makt att påverka ser med kloka ögon på detta uppror och inte gömmer sig bakom stolthet och dumhet. Ta del av diskussionerna på Elevernas facebooksida, kolla in deras "manifest", läs Åsa Beckmans artikel i dagens DN och lyssna på elevernas youtubeklipp!

Det handlar inte bara om att ge eleverna det de vill ha, det handlar framförallt om ett respektfullt bemötande, mod att ta dialog och att - när det verkligen gäller - visa vad orden står för.

Personligt brev vid blocketköp

Hoppas att du inte misstycker att jag delar med mig av detta E, tycker att det är en så fin historia.

Elever brukar, med all rätt och särskilt när saker blir lite besvärliga, fråga vad de ska ha för nytta av kunskaperna som behandlas i klassrummet. Igår blev jag varse att skrivuppgifter kan dyka upp i de mest märkliga sammanhang.

Min kompis vill köpa en bil, billigt. Jag för detta ändamål konsulterade hon Blocket.se och hittade där sin framtida "Bettan", en Volvo 740 från -85.

Kort variant av Bettan

Bettans ägare (jag föreställer mig här en äldre man som vårdat bilen med en omsorg värdig den hustru han aldrig fick) ville citat:  "inte hasta in i någon försäljning" utan "det är viktigt att bilen hamnar på ett ställe som känns bra". För att ens finnas med i förhandlingarna kring lämpliga köpkandidater ombads min vän att skriva ett litet brev om sig själv och sina avsikter med "Bettan". Påminnelse: Bettan är en bil, inte en dotter uppvuxen i början av förra seklet. När mannen hörde att min kompis kom från Gotland, log han inombords. Tänk så trevligt för Bettan att få rulla fram i sakta mak på dammiga grusvägar vid havet, stanna vid en rauk och känna den somriga doften av får och turister...

Kamelrauken till höger på väg mot höbalen till vänster.

Idag ska de mötas och köpslå. Löftet om att vintertid förvara Bettan i en släktings lada kan bli det som får 2500 kr att byta ägare.

Om jag någonsin får frågan varför ska vi kunna skriva personliga brev är svaret givet: "Du vill väl ha en bil när du blir stor?!"

Går i väntans tider

Enligt tipsaren ska jag kunna ta sådana här bilder om min nya kompis bara kommer fram till affären snart. Skynda, skynda! Det ska bli så roligt att springa ut och testa det nya objektivet, resultatet presenteras förhoppningsvis snart på en blogg nära dig. (Skynda som sagt snälla leverantör)

Du som läser, hojta till om du vill vara modell. Jag bjuder på termoskaffe och många skratt!

Denna regniga majdag

Har varit på biblioteket och lånat en drös böcker om studieteknik och en om familjeliv. Egentligen gick jag dit för att ta en bra roman i handen och fly denna värld, men inget lockade - förutom facklitteraturen då...

Hade tänkt mig nåt sånt här...

Nu när det är som vackrast

Tiden mellan hägg och syrén sägs ju vara den vackraste i vårt land. Jag vet inte vem som har hittat på att det skulle vara så, men är beredd att hålla med i sakfrågan. Det är otroligt vackert ute nu, och dofterna från häggen lovar sommar, bad och uteliv.

Sommarlovet hamnar ju ofta under lupp framåt vårterminens slut. För vissa är det en lång underbar ledighet, för andra en plåga i väntan på höstterminen. Jag tror på att ibland få vila från måsten och krav för att få chans att tänka, känna och leva något annat. Lite distans. Men så har jag ju tillbringat mina sommarlov i paradiset också.

Jan Björklund och sökandet efter den praktiska klokheten

När Björklund uttalar sig om skolpolitiken får jag ofta en rysning längs ryggraden. Jag ska försöka ge ett exempel på varför. Tänk er en försäljare som kommer med pärmen i högsta hugg över Medborgarplatsen. "Tycker du att man ska hjälpa barn som svälter?", frågar han och försöker få ögonkontakt. En öppningsfråga som du förväntas svara ja på och därigenom dras in i ett säljsamtal. Nyckelordet är "Ja", vägen in i den övriga försäljningen.

Bild: Kristian Pohl

Tycker du att barn ska lära sig något i skolan?

Tycker du att vi ska ha ordning och reda på lektionerna?

Tycker du att lärarkåren ska vara utbildad och behörig för att på bästa sätt ta hand om dina barn?

- Ja! Ja! Ja!

Björklund kan få de mest stressade att stanna upp på sin vandring över Medborgarplatsens stenplattor. Vi vill ha ordning och reda, vi vill våra barns bästa. Vi köper inledningsfrågan och skriver under med vårt namn på valsedeln där vi lovar att hjälpa kunskapstörstande, intellektuellt undernärda svenska skolbarn.

Problemet är att det finns många sätt att nå dit och att frågorna rymmer så mycket mer än vad det till synes enkla svaret ger sken av. Varje fyrkantigt principbeslut måste hålla en mänsklig, praktisk klokhet hårt i handen för att vi inte ska hamna i något vi inte vill ha. I konkret handling har jag därför väldigt svårt att veta var vår utbildningsminister står, därav ilandet längs ryggraden. Ordning och reda är inte allt. Fråga Försäkringskassan.

Just nu pågår en mycket oklok nedmontering av en av sveriges bästa högstadieutbildningar. Min gissning är att det kan sägas vara i behörighetens namn. Någon som formellt hör hemma i lägre åldrar ska flyttas dit, någon som saknar en poäng ska mista sitt ämne. Arbetslaget mister varandra och det f a n t a s t i s k a  arbete de ägnat år åt att utveckla. Formell utbildning är viktig just för att få ordning och reda, men alla vet att erfarenhet, lämplighet och skicklighet brädar ut den bästa universitetskurs. De som står bakom besluten vill antingen skapa ett klockrent exempel på hur ledarproblematiken i skolan kan gestaltas, eller så är de blinda regelföljare som inte har förmågan att se kvalitet och god utbildning ens när de arbetar mitt i verksamheten. Oavsett vilket förlorar ett antal elever sin goda utbildning och alla andra högstadieskolor mister en pedagogisk förebild. Skandal!

Gratisvistelse på paradisö

Det är inte bara påhittiga bröderna Härén, de är generösa också. Titta bara på detta! Om lektionsutvecklaridén är tillräcklig för att få tillgång till paradisön kommer jag aldrig få veta, det är lite för långt bort för mig just nu. Men för er med goda idéer, skicka ett vykort när ni kommer fram!




En glimt av mitt paradis, väl så bra för kreativiteten.

 

Och håll sen upp dörren för Plura

Min man kom med ytterligare en twist på lektionsupplägget med Ola och den eventuella kokainskandalen: att jämföra med någon annan t.ex. Plura. Den senare, som efter sitt erkännande, väl mest av allt har fått en strålande karriär. Olika falla ödets lotter och rockartister har andra förväntningar på sig än barnprogramledare, mellanrummet när vi ser mellan fingrarna är bredare. Utifrån en pedagogisk synvinkel kan vi dock lära och diskutera mycket kring språk och samhälle om vi bara hittar rätt exempel.

In med Ola Lindholm i skolan!

Metoden är att skala ägget bit för bit.


Om jag vore arbetande svensklärare idag skulle jag arbeta med den uppsjö av olika texter som finns kring fallet med Ola Lindholm i Expressen, KP, pressmeddelandet, hans eget blogginlägg och på övriga nätet. Inte utifrån perspektivet att avgöra skuldfrågan, utan för att undersöka vad som händer.  Textmässiga formuleringar och avvägningar, det mediala händelseförloppet och reaktionerna från Olas arbetsgivare och allmänheten är jättespännande att studera! "Fallet" innehåller även en hel del riktig "livskunskap" där eleverna kan diskutera avsändarnas syften, ta ställning till vad man tycker är rätt och fel att publicera, vilka saker man bör väga in innan man väljer att skriva något om någon, diskutera om det är skillnad när tidningar skriver något eller när man skriver något själv om en kompis man är arg på etc.

Det kliar i fingrarna. Om någon tar idén in i klassrummet får ni gärna dela med er av resultatet.

En kroppslig kunskap

I 20 år höll jag på på riktigt. I snitt kanske tre gånger i veckan, året om, i alla väder. Tusentals gånger har jag satt på mig benskydden, knutit skorna och med glädje i kroppen sprungit ut på en fotbollsplan. I torsdags var det dags igen. Med svullna tår, skuggan av en kondis och pirr i magen gick jag med stela steg ut på en dammig grusplan i mixkorpens division ett. Vi håller till i utkanten av Hökarängen, så långt från Camp nou man kan komma.

Jag hade erbjudit mig att stå i mål. Inte för att jag kan stå i mål. Inte för att jag gillar att folk skjuter mot mig. Inte för att jag gillar hur händerna luktar efter att man haft på sig de där läskiga handskarna. Nej, bara för att få känna på spelet igen, lite försiktigt.

Senast jag spelade var mars 2010, vilket betyder paus från varje form av fotboll i mer än ett år. En paus som inneburit pensionärsmotion i form av stavgång med stödstrumpor, en kropp som mest liknat en planet, en bebis och försäsongsträning i form av barnvagnspromenader. Fotboll har - milt uttryckt - varit en mentalt avlägsen aktivitet, förlagd i träda. Därför var det en så häftig känsla när kroppen känner igen varje rörelse. Att dra tejp runt smalbenen för att hålla fast benskydden, att kicka bollen runt i en ring innan matchstart, att lägga en pass förbi motståndarna, att veta hur backen ska täcka för att förhindra skott mot mål. Det finns där någonstans. Vari kunskapen består går inte att säga, men kroppen vet.

När vi gick hemåt efter en förlust med 0-7 (mycket på grund av mina bristande färdigheter som målvakt) var det ändå med en lyckokänsla i kroppen. Att lära nytt är roligt, att göra något man kan är lycka.

Vilka är era drivkrafter?

Jag var inne på ämnet i mitt första blogginlägg: varför vi gör vad vi gör. Människors drivkrafter är ett omåttligt intressant område och nu när jag börjar fundera över jobbsökarformuleringar kostar jag på mig en extra tankeställare kring mina och andras. Det finns människor i min närhet som jag verkligen skulle vilja vara för en dag eller två. Inte bara för att få göra det de gör, utan framförallt för att få arbeta utifrån andra motivationsfaktorer. Själv är jag väldigt lustdriven. Jag är samtidigt tävlingsinriktad och strategiskt lagd även i de mest oskyldiga lekar (fråga bara de på improvisationsteatern, alla försöker tydligen inte vinna när man leker) Pengar eller berömmelse är inte motiverade faktorer i sig när jag ska göra något, däremot har jag en stark känsla för rättvisa och tycker att man ska belönas utifrån insats. "Lärarkallet" motiverar således inte låga löner. Familj, vänner och andra som tagit vägen in i hjärtat är däremot högt prioriterade och ibland alltför svåra att plocka därifrån när de inte förtjänar omsorgen.


Två nödvändiga drivkrafter: kaffe...



...och kärlek. - I omvänd ordning!

Jag och en annan kursare föreläste för ett gäng nya lärarstudenter om praktikdelen i utbildningen härom året. Den drivkraft jag använt - och angav - var nyfikenheten att testa idéer i verkligheten. Då utan ansvar, eftersom VFU´n är ett utmärkt tillfälle att låta sina tankar flyga och låta någon annan plocka ned dem på jorden om det är nödvändigt. Inställningen har jag nog kvar, men kan man skriva det i en arbetsansökan?

Hej, jag vill jobba som lärare hos er för att jag tycker att det är så ofantligt roligt att hitta på lektioner och olika sätt att lära ut svenska, matte och gärna retorik på. Ibland kommer det bli bra, ibland bottennapp. Har ni några elever som jag kan få experimentera på?

Å andra sidan skulle jag nog föredra en ojämn entusiast framför en jämngrå tröttis.

Vilka är era drivkrafter som får planet att lyfta? Lönekuvertet, friheten att materiellt sätt kunna få vad man vill, önskan att tillhöra en viss grupp, bekräftelse från omgivningen, lyckan i att uppfylla egna målsättningar, att det ni gör är så roligt, en vilja att visa "de jävlarna", långsiktiga framtidsplaner eller något annat?

Sjöpungen

Hade jag inte blivit lärare så skulle marinbiolog eller miljövetare ha kunnat vara tänkbara alternativ. På somrarna brukar jag nära  mitt havsintresse genom att gå till Kristinebergs marinbiologiska station (eller Lovén center som det väl heter nu) vid Gullmarsfjorden och samla nördpoäng. Vid ett tillfälle fick jag där upp ögonen för Sjöpungen, detta otroligt fantastiska djur. Här följer en liten genomgång och tillhörade dikt för den som önskar snöa in sig och finna en ny kärlek.

Sjöpungen är en utav människans närmaste havslevande släktingar. Dessa roliga varelser tillhör ryggsträngsdjuren, vilket är en överordnad grupp till ryggradsdjuren och manteldjuren. Under det tidiga embryonala stadiet ser därför det lilla människofostret och den lilla sjöpungen ganska så lika ut. Ryggsträngen, som hos oss utvecklas till ryggraden tillbakabildas dock hos sjöpungen under larvstadiet...



Sjöpungen lever i jordens alla hav och i Sverige finns ca 50 arter.

Tre lite roliga fakta om sjöpungen:
1. Organen är seriekopplade, vilket gör att hjärtat byter pumphåll då och då för att kunna syresätta hela systemet.
2. Sjöpungar är grymma på att hamstra det giftiga ämnet vanadium som kan hittas i koncentrationer som är 100 miljoner gånger högre än i det omgivande vattnet.
3. Sjöpungen lagrar sin urin som urinsyra i olika delar av kroppen genom hela livet och den kissas ut först när djuret dör.

Och så dikten:

Sjöpungen den unga
Får under vattnet gunga
Lever livet på en klippa
Behöver aldrig efter luften kippa
Sitter därför dag efter dag
På samma plats i välbehag
Hjärnan har han jobbat bort
Tanken därför mycket kort
En släkting till oss mänskofolk
Som lärt av stillhetens lugna tolk
Vi kan av pungen något lära:
Att i ryggradslöshet sätta ära
Då får vi nog lättare att förstå
Hur vårt släkte får 1+1 till 2

När vi ändå är inne på ämnet...

Använd huvudet bättre är titeln på en gulnad och tummad bok i min bokhylla. Den slank med i flytten från barndomshemmet (förlåt mamma) in i det nya livet för ett antal år sedan och jag återkommer ibland till övningarna, minnesknepen och lästeknikerna. Det bästa författaren Tony Buzan har lärt mig är dock en teknik för mindmapping som är överlägsen all annan anteckingsmetod jag prövat. Nu var i ärlighetens namn den "traditionella" tekniken - att skriva ned det viktiga med mycket text och därtill olika rubriker och linjer och understrykningar och utropstecken och cirklar (som ni märker var det ingen direkt ordning i blocken) för att i efterhand aldrig återvända till anteckningarna - inget för mig. Men mindmapping är! Hittade en video om metoden (som jag dock inte har sett, litar på att Tony sköter sig) :

Bli smartare!

Igår hade jag med tanke på mitt intresse för intellektet grym radiotur vid frukostbordet när jag hamnade vid programmet Kropp och själ som handlade om att "Bli smartare!". Kan rekommendera en genomlyssning för den som är nyfiken.

Los honderos - stenslungarna

Los honderos, stenslungarna, var Mallorcas urinvånare. Boendes på en ö som låg under ständig invasion utvecklade los honderos en speciell försvarsstrategi som gjorde dem till ö(!)känt skickliga soldater. Skolan för de blivande soldaterna började tidigt och enligt boken jag läst var stenslungarlektionerna ordnade efter motivationskonstens alla regler.

I gryningen lade mamman upp frukostbrödet högt i ett träd. För att få tag på maten var barnen tvungna att själva få ned den med hjälp av stenslungan (för en vacker och poetisk skildring av detta läs boken Mallorca, Mallorca). Först när de lyckats få ned brödet från trädet kunde de äta. Varje morgon när barnet var som hungrigast övades den förmåga som, för kulturens överlevnad, var allra viktigast. Belöningen efter en väl utförd uppgift kom konsekvent och direkt och uppenbarligen utvecklades en enorm skicklighet tack vare den hårda skolan. Skinner hade blivit varm i hjärtat av en så väl utarbetad metod för inlärning genom positiv förstärkning.

Exemplet föder tankar om kultur, pedagogik, motivation, viktig kunskap och prioriteringar. För talaiotkulturen var det givet att kulturen stod och föll med människornas förmåga att försvara sig själva och sin ö. Det var ur den synvinkeln enkelt att lista ut vilken kunskap som var viktig. För oss pedagoger av idag är uppgiften lite mer komplicerad. Funderar på hur motsvarande pedagogik skulle tas emot i en högstadieklass.



























/K, funderar på om Gateau har öppet idag...

Glad påsk!

I detta världens mest sekulariserade land får man väl önska det även på självaste långfredagen?!

Imorgon bär det iväg på semester för vår lilla familj. Mallorca är målet för resan och vi ser fram emot en regelrätt charter med allt vad det kan innebära. Hittills har taxfreekatalogbeställning, hotell med barnpool och pocketinhandling prickats av på listan. Jag har dessutom förhört mig med expertisen och från mycket erfaret håll fått reda på att jag inte släpps tillbaka in i landet om ingen liten onödig souvenir ligger nedpackad i väskan. Källan verkade själv ganska nöjd med att chartern var ett avslutat kapitel i hennes liv ;-) men vi känner oss lyckliga över att ge oss in i det hela. Är det något uppenbart vi riskerar att ha förbisett mottages tips innan nattens intrång.

Den som vill mig något kan söka i palmträdets skugga.

Som den ivriga charterresenär jag nu ämnar bli har jag naturligtvis läst lite om resmålet. I boken Mallorca, Mallorca stötte jag då, helt oväntat, på en intressant pedagogik. Låter den bli ett eget inlägg. Läs under Los honderos - stenslungarna.

Glad påsk!

Bloggtrix

Nu tror jag mig ha hittat inställningen som motade bort alla kommentarer. Säg till igen om det inte skulle funka.

Odla dina passioner

Vår Passionsblomma igår kväll...

...och i morse...

-De förökar sig!

Lyxfällan

På TV3 finns ett program som heter Lyxfällan. Det var länge sedan jag såg det nu (så herrarna på bilden ovan  är okända för mig, gissar på nya, stränga programledare...) men programidén handlar om att hjälpa familjer som har en ekonomi i fritt fall. I programmet får man följa människor som rensar upp bland sina utgifter, prioriterar sin vardag utifrån vad som kan ge dem en hållbar ekonomisk situation och blir lyckliga och nöjda med sina liv. Lite schablonartat, men ungefär så.

Jag kan tänka mig att det finns många olika orsaker till att människor hamnar i ett läge där de inte ens öppnar räkningarna utan gömmer dem i en låda långt utom synhåll, men en anledning (förutom en fantastiskt förmåga att förtränga, alternativt en tillfälligt förlorad objektskonstans) verkar ibland vara bristande kunskaper i den enklaste matematik. Går därför och fnular på ett matematiktema Lyxfällan där man kan behandla de delar av matematiken som är nödvändiga att kunna för att leva ett ansvarsfullt, vuxet liv. Sett till kursplanen går det att få in många moment så jag tror att det kan bli riktigt bra. Bara att kunna bedöma vilket mobilabonnemang, åkkort eller träningskort som tjänar den egna plånboken blir lärorik matematik i skolan.

Vad leker ni här?

- en fråga jag ska ställa när vi går runt och kollar förskolor.

/K, trött på pedagogiska visioner som bara fokuserar på dokumentation och tar bort tid från barngruppen.

De osköna texterna

Mellan första och tredje klass var jag mitt mest produktiva författarjag. På klassrumsväggens korktavla hängde travar med små böcker som jag hade skrivit om allt och ingenting. Alla i klassen hade massor av böcker och det var inga konstigheter för oss att sitta en stund och författa en liten historia - med egenhändigt målade illustrationer till. Efter högstadiets ständiga 4+ -betyg som gjorde att jag mer än att vara stolt för omdömet undrade vad som saknades för att få 5:a har jag inte skrivit så mycket historier. En och annan skoluppgift och en drös introspektiva dagböcker, men inte så mycket mer än det på det litterära planet. Därför var skrivklassen på biblioteket en så härlig upplevelse. En meny med roliga övningar, kravlös stämning och bara att hugga i där det verkade lustfyllt. Tack vare några år med improvisationsteater har jag inte så svårt att komma igång. Jag kastar mig ut på vad som känns som en luftmadrass i oceanen och låter orden och pennan färdas hur som helst. En intressant sak inträffade för både mig och den jag gick dit med: ingen av oss gillade texterna vi skrev. Tänkte dela med mig av min första text bara för att åskådliggöra:

Jag springer ned för trappan och ut genom dörren…

Tårna blöder. JAG BLÖDER! Springer, ned för trappan och ut, genom dörren. Heltäckningsmattan var vit och dammig. Nu vit och prickig, fortfarande dammig. Jag springer ned för trappan, genom dörren. Lämnar spår av blod, lämnar spår av brustna plankor, lämnar huset, lämnar mitt hem.

Jag är ute. Solen skiner, vintergäcken har slagit ut vid den varma husväggen, luften är grusdammig och ljudet av snabbromsande cykeldäck ekar mot asfalten. Jag blöder. Tårna värker och ansiktet randas av röda tårar.

Jag springer. Ned för gången och ut genom grinden. Jag står på tå på gatan när det händer. Det ringer. In.

Detta var en snabb uppvärmningsövning där kursledaren (den livs levande författaren!) gav första meningen och sen fick man fylla på resten själv. Jag var väldigt förvånad över hur det blev. Skrivklassen lärde mig att man kan hamna på ställen man inte hade tänkt sig med pennan i hand. Den lärdomen tillsammans med det faktum att det krävs en hel del för att få ihop en längre historia på ett bra sätt (befinner mig mitt i den insikten just nu, återkommer eventuellt på området) känns viktiga att ha med sig när andra ska vägledas i skrivandets konst. Those who can, do. Those who can´t teach får inte bli ett sant idiom, man vill väl kunna både och?!

Wanted: ?

Skoldebatten har tagit sig in i veckans middags- och promenaddiskussioner och en fråga jag hakat upp mig på (som jag tror att även ni icke-skolarbetande bloggläsare kan hjälpa mig med) är den om ledarskap.
 

Tankelabyrinten jag inte hittar ut ur...

Vilka egenskaper ska en bra chef ha? På företag är det vanliga att den som visat framfötterna inom något område får gå vidare och bli chef inom samma område. I skolan tror jag (med risk för att i detta nu bli oanställningsbar) att det ofta är de som inte visat framfötterna, de mindre skickliga lärarna, som går vidare till skolledarposterna. Det är kanske inte önskvärt att ta bort de bästa lärarna från klassrummet, men helt klart uppstår ett problem med trovärdigheten om en blind ska måla upp visionerna och leda en seende.

Att leda en skola



Eleverna på Bergvallaskolan tar reda på hur det egentligen ligger till



Sir Ken Robinson

Mamma hade en finfin bil som hette KEN, sen var det ju Barbies världsberömde man (eller killbarbien i alla fall, relationen dem emellan var kanske odefinierad?). Den tredje i samlingen bra Kennar är engelsman, klurig och tänkvärd:

Till er som inte vet vad ni ska göra denna vackra vårkväll (låt det inte vara många!) kan en föreläsning kanske pigga upp?! Till resten: ägna en slapp stund på lördag morgon åt Sir Ken!

Glad mattecoach

När lärarförbunden rasar över mattecoachning på eftermiddagar sitter jag långt från epicentrum med min duktige elev. Igår var det algebra och parenteser på boksidorna och det var verkligen roligt att hålla på! Just algebra är knepigt för många. Tidigare har jag alltid velat undvika att elever ska känna sig dåliga och försökt prata bort det jobbiga. Nu byter jag linje och övar mig istället på att måla upp en rättvis och inte ursäktande bild av hur det är att hålla på med matte.



Uppförsbacken är ofrånkomlig, men sen blir det picknick på toppen!






















Jag gick till och med så långt att jag sa att jag trodde att han kommer att bli en sån som gillar matte framöver. Svaret:

-Nej, jag tror faktiskt inte att jag kommer att gilla matte. Och även om jag skulle gilla matte så skulle jag nog inte vilja vara en sån person som gillar matte.

Pik?

Önskelista

Nu är ju arbetet med den nya lärarutbildningen påbörjat och visionen är utpekad för framtidens studenter, men hade jag fått skriva en önskelista skulle jag ha skickat in den här:

1. Låt metoder för undervisning, tekniker för lektionsplanering och ett skolnära perspektiv genomsyra alla kurser.
2. Ställ höga krav och förvänta er att studenterna är intelligenta och rationella varelser som valt utbildningen för att de vill bli skickliga lärare. Låt den inställningen synas i undervisningen.
3. Inför fler långa praktikperioder och ta bort alla småvisiter i skolan som inte innehåller undervisningsmoment.
4. Tänk över syftet med kurserna och börja prioritera innehållet utifrån den faktiska yrkesrollen. Det finns mycket kunskap som är viktig, men utbildningstiden är begränsad. Obligatorisa kurser som "Kulturanalyser i partnerområdet" får inte plats om man tänker efter.
5. Pröva lämpligheten för de som antas till utbildningen och se till att det finns en väg ut för de som inte passar för yrket. 

Det är lätt att hålla med regeringen om att statusen bör höjas, ämneskompetensen fördjupas och att yrket ska bli mer attraktivt på alla plan. Tittar jag på hur terminerna fördelats i den nya utbildningen (för den examen som motsvarar min) är det dock svårt att se hur blocken ska motsvara de förbättringar man anser sig åstadkomma. Fördjupad ämneskunskap när man läser tre ämnen på samma tid som man tidigare läste två ställer höga krav på innehållet, kanske lyckas det, men då vore det intressant att se vilka ändringar som görs konkret. Praktikperioderna verkar inte ha förlängts avsevärt och 20 v ämnesrelaterad praktik utlsaget på tre ämnen blir inte så mycket.

Det får bli allt för nu. Solen och öppna förskolan -med kvinnor som brinner för sångsamling- väntar mig och sonen.

Lärarutbildningen

På begäran av min förste, trogne bloggläsare (vad gör man inte;-) har jag lovat att kommentera lärarutbildningen utifrån den debatt som blossat upp efter Maciej Zarembas artikelserie i DN. När jag började läsa artiklarna svämmade hjärnan över av nya och gamla diskussionsämnen och innan jag lyfter locket på den kokande grytan av heta potatisar har jag försökt lista upp vad som varit positivt med den utbildning jag ändå ägnat ett antal år till att genomföra.

1. Praktiken

Man kan ägna mycket tid åt att i universitetsmiljö lära sig pedagogiska tricks och fylla på de egna kunskapsdepåerna, men det är i verksamheten kompetensen prövas och utvecklas. Jag har haft turen att under utbildningen få vara i två mycket olika skolor och mina handledare har varit både skickliga lärare och goda förebilder i övrigt. Jag har mött elever från skilda världar och fått känna på hur olika läraryrket kan vara beroende på skolmiljö och -ledning, erfarenheter som - utöver de rent didaktiska - känns viktiga att ha inför framtida yrkesliv. Om man som student värdesätter praktiken och tar ansvar för att använda tiden på skolan och i klassrummet på bästa sätt så är VFUn den bästa förberedelsen inför framtiden.

2. Anna Westanskog, VFU samordnare

Som en följd av den viktiga punkt 1 krävs det att det i organisationen kring praktiken finns kompetenta, engagerade människor som håller i trådarna. Om inte Anna Westanskog har fått dela med sig av sina erfarenheter inför förändringen av lärarutbildningen i Stockholm har någon gjort ett stort misstag. En mer engagerad, generös, varmhjärtad och omtänksam person får man leta efter inom lärarutbildningen. En nyckelperson som har känsla för vad studenterna behöver och som med små medel har förmågan att trolla och göra stor skillnad.

3. Ämneskurserna

Det finns mycket att säga om kursutbudet, men bland många frågetecken lyser en del utropstecken upp studievardagen. Ju mer riktad kurs, desto bättre. Motivationen ökar när syftet med kursen stämmer överens med målet för utbildningen. De lärare som förstått detta verkar dessutom trivas bättre med sitt yrke och förmedlar engagemang utöver kunskap. Dubbelt plus. Självklart, men ändå inte.

4. Andra intresserade och kunniga studenter

Trots att den gamla lärarutbildningen kritiseras som undermålig så finns en hel del studenter som kommer att bli riktigt bra lärare även i dessa kullar. Vi har blivit duktiga på att ta saker i egna händer och göra det bästa av situationen. På utbildningen samsas människor med många olika intressen och bakgrunder, något som leder till spännande diskussioner och många tillfällen att lära av andra.

5. Lokalerna på Konradsberg

Nu är ju tiden snart all för "Lärarhögskolan i Stockholm". Men lokalerna i Konradsberg slår universitetets med hästlängder. Ljusa, vackra och ändamålsenliga, hoppas de kommer att användas till undervisning även i framtiden.

Walk a mile in their shoes

Vore det inte kul att få gå en dag som elev i en vanlig klass? Inte som lärarstudent eller forskare eller annan vuxen, utan verkligen göra precis det som eleverna gör. Bara att testa hur det är att syssla med en sak i 40 minuter för att därefter lägga undan den, gå till ett nytt rum, ta fram en annan bok, lära sig ett språk i en timme, sluta lära sig språk för att det är tid att räkna matte istället, gå på lunch, ha 80 minuter kemilaboration, tälja en träslev och gå hem... Strukturen känns fullständigt främmande när man en gång har lämnat skolans väggar och jag tror att det kan ge en del didaktiska insikter att få göra en favorit i repris.

Tror jag ska ha ett par Converse när det blir dags för högstadiet igen.

Fatta grejen

Under en av de första mattekurserna på Stockholms Universitet hade vi Martin Tamm som lärare. Euklidisk geometri var ämnet för kursen och jag tror att alla som satt i salen var lite spända över hur svårt det skulle vara med "matte på universitetet". Det fanns en viss stress som blossade upp i gruppen då och då, en frustration som dök upp när något var extra svårt och inte gick att förstå på direkten. Jag vet att jag under den tiden kunde sitta och stirra på trianglar tills ögonen gick i kors och att jag på kvällarnas fotbollsträningar bar med mig Euklides när jag sprang över linjerna på konstgräsplanen...

Nåväl. Martin lärde mig något som jag brukar berätta för de elever som inte har tålamod nog att kämpa sig igenom matematiken när den blir jobbig och krävande. Under någon av kursens stressade passager avbröt Tamm och var uppriktigt förvånad när han sa:

"Ni verkar så fokuserade på att förstå hela tiden. För mig är det vanliga att jag inte förstår"

Karln ägnar sig åt matematik hela dagarna och tycker att det är ett helt ok tillstånd att inte förstå vad han sysslar med! Ett ljus gick upp. Matte hade för mig fram till den punkten varit att förstå, helst på en gång, åtminstone utan för mycket möda. Motsatsen till att förstå var att vara dum (fråga vilken elev som helst), men Tamm gav fler möjliga förklaringar. Om man ska syssla med någonting som är svårt, lära sig någonting nytt som kräver möda och stort besvär så måste stadiet av icke-förståelse vara en fas i lärandet. Uppförsbacken är punkten jag tror att många lägger ner och ger upp. En utmaning, framför allt för mattelärare där facit målar allt i rätt och fel, är att bygga en bro över misslyckandets djupa flodfåra. När jag börjar jobba ska jag leta material och förhoppningsvis lära mig lite själv också. Tålamod är liksom inte min grej. Har du några tips är de varmt välkomna!

Bonuskonst

Eftersom kameran var med blev det några foton utanför konstrummet också:

Ragnar är mannen som ligger bakom...



...idén att ha utställning runt en hiss...



...och som förutspådde den aktuella vargchocken...



Öppen skrivklass

På vissa sätt är Sverige ett helt osannolikt fantastiskt land. Är nyss hemkommen från biblioteket i Kulturhuset där det hållits skrivklass för intresserad allmänhet. I en mysig liten del av biblan (tror de kallar det konstrummet) kan man komma precis som man är och skriva varannan tisdagskväll. En livs levande författare har hand om det hela och presenterar en meny med skrivövningar så att även den mest ringrostige ska kunna komma igång utan skrivkramp. Man skriver lite, pratar lite, tjuvlyssnar lite, går runt och kollar, får synpunkter från den livs levande författaren, skriver lite till... Du behöver inte anmäla dig, du behöver inte betala, du behöver inte ens ha med dig en penna. Enklare blir det inte. Återkommer till allt spännande skrivandet väcker i ett annat inlägg, detta får sammanfattas som kvällens kulturtips.