På sin första permission från Hinseberg tog Annika Östberg med sig sina övervakare till den brygga hon kunde se från fängelsefönstret. Promenaden dit gick genom skogen och väl framme skulle hon prompt - trots dåligt väder och sällskap med ansikten som frågetecken - ut på bryggan för att därifrån titta tillbaka på fängelsebyggnaden och sitt stängda fönster.
Jag tänker när jag hör hennes historia att begränsningarna för en som är inlåst blir så konkreta och tydliga. Att hon väljer att ta sig till kanten av det hon normalt upplever för att därifrån både blicka tillbaka och kunna se nästa bit av världen blir nästan symboliskt för mänsklig nyfikenhet och frihetslängtan. Hon kan mycket väl ha haft helt andra skäl att traska just dit, just då, men jag gillar tanken på att vi om vi får chansen längtar efter att se bortom nästa hörn. Oavsett begränsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar