 |
| Bild: Kristian Pohl |
Tycker du att vi ska ha ordning och reda på lektionerna?
Tycker du att lärarkåren ska vara utbildad och behörig för att på bästa sätt ta hand om dina barn?
- Ja! Ja! Ja!
Björklund kan få de mest stressade att stanna upp på sin vandring över Medborgarplatsens stenplattor. Vi vill ha ordning och reda, vi vill våra barns bästa. Vi köper inledningsfrågan och skriver under med vårt namn på valsedeln där vi lovar att hjälpa kunskapstörstande, intellektuellt undernärda svenska skolbarn.
Problemet är att det finns många sätt att nå dit och att frågorna rymmer så mycket mer än vad det till synes enkla svaret ger sken av. Varje fyrkantigt principbeslut måste hålla en mänsklig, praktisk klokhet hårt i handen för att vi inte ska hamna i något vi inte vill ha. I konkret handling har jag därför väldigt svårt att veta var vår utbildningsminister står, därav ilandet längs ryggraden. Ordning och reda är inte allt. Fråga Försäkringskassan.
Just nu pågår en mycket oklok nedmontering av en av sveriges bästa högstadieutbildningar. Min gissning är att det kan sägas vara i behörighetens namn. Någon som formellt hör hemma i lägre åldrar ska flyttas dit, någon som saknar en poäng ska mista sitt ämne. Arbetslaget mister varandra och det f a n t a s t i s k a arbete de ägnat år åt att utveckla. Formell utbildning är viktig just för att få ordning och reda, men alla vet att erfarenhet, lämplighet och skicklighet brädar ut den bästa universitetskurs. De som står bakom besluten vill antingen skapa ett klockrent exempel på hur ledarproblematiken i skolan kan gestaltas, eller så är de blinda regelföljare som inte har förmågan att se kvalitet och god utbildning ens när de arbetar mitt i verksamheten. Oavsett vilket förlorar ett antal elever sin goda utbildning och alla andra högstadieskolor mister en pedagogisk förebild. Skandal!
Kattis!
SvaraRaderaLiknelsen med försäljaren är kul (och i någon mån är väl alla politiker försäljare av idéer) men om man betänker att företrädare i politik och myndighetsvärld inte med självklarhet skulle ställa samma självklara frågor, så må man ha visst överseende med Björklunds framtoning. Kunskaper och en någorlunda ordning har i många fall fått stå tillbaka för elevinflytande i absurdum och att eleverna i första hand ska trivas i skolan, inte lära sig saker. Så att någon pekar med hela handen kan tyckas ovanligt och en smula osvenskt, men då får man väl som betraktare bedöma genomförda och aviserade reformer i första hand och inte politikernas framtoning (det är ju trots allt inte den som avgör om eleverna lär sig något ). Skulle därför vara intressant att höra din bedömning av den nya skollagen, skolinspektionens utökade befogenheter, den nya lärarutbildningen (just det, den skrev du ju faktiskt om nyligen med den äran), den nya rektorsutbildningen, lärarlegitimationen, lärarfortbildningsreformen, läsa-skriva-räkna-satsningen i åk 1-3, förskolans förnyade läroplan och allt annat som regeringen faktiskt gjort på skolområdet. Missförstå mig inte, jag håller inte med regeringen i alla sina reformer och framför allt tycker jag att man gjort alldeles för litet, men samtidigt känner jag viss sympati för utbildningsministern som trots sin politiskt inkorrekta approach verkligen satt upp skolfrågorna på dagorndningen och försöker göra något åt problemen. Det måste väl vara bättre än ack så trevliga och sympatiska men handlingsförlamade företrädare?
/Camilo
Oj, oj... Vaktar du barnet så ska jag börja sätta mig in i politiken :)!
SvaraRaderaJag håller med dig om att det är positivt att skolfrågorna förs upp på dagordningen, där är jag helt med Björklund och som jag skrev i inlägget så ställer jag helt och fullt upp på att vi ska göra något åt de problem som finns i skolan. (Har ju bestämt mig för att personligen ägna den frågan en hel del tid, kraft och tanke framöver...)
Jag känner däremot inte igen bilden av skolan där lektioner leds av trivsellärare som inte tycker att eleverna ska lära sig något under sin skoldag med metoder som innebär "elevinflytande i absurdum". Problemen som lärare uttrycker är att det blir allt mindre tid att ägna åt det som faktiskt är undervisning. Lektionsplanering, pedagogiska diskussioner med kollegor, möjlighet att själv fördjupa sina ämneskunskaper för att kunna gå in i klassrummet med ny glöd får stå vid sidan för en massa biuppgifter som måste göras. Jag är övertygad om att detta syns i klassrummet och i elevernas kunskapsutveckling.
Katederundervisning i ordets goda bemärkelse kräver planering och engagemang och det tar tid att utforma en spännande, intressant, pedagogisk och kunskapsförmedlande lektion. Finns några reformer för att säkra möjligheten att åstadkomma detta?
Jag kan ännu inte tillräckligt mycket om hur de befintliga reformerna slår igenom på klassrumsgolvet, men lovar att återkomma i ärendet framåt jul. Inspirationen till inlägget kom av att det just nu finns ett lysande exempel på hur illa det kan gå när behörighetsivern går före elevernas bästa. Det beror i det här fallet mer på en usel skolledning än på Björklund, men poängen är att konsekvenserna slår bredare än man avsett om man blir alltför fyrkantig i sitt resonerande. Vi ska tro på utbildning, men all utbildning är inte formell. En lärare som utbildat sig för en åldersgrupp och sedan visar sig vara en av de bäst lämpade för att leda elever som är några år äldre än universitetsutbildningen visar ska inte kastas tillbaka till "rätt ålder" bara för statistikens skull.
Det är klart att det finns en massa goda och anekdotiska exempel på motsatsen, men att LPO 94 (läroplanen för förskoleklass, grundskolan och gymnasieskolan)förde med sig en övertro på elevinflytande och elevens möjligheter att själv finna kunskap, och ett tillbakadragande av lärarens roll till en mentor/coachliknande funktion generellt (dvs "i genomsnitt") finns det som jag ser det ganska mycket underlag för från både Skolverket, Utb.dep och andra aktörer.
SvaraRaderaSen håller jag med dig om att lärarrollen måste renodlas och att alltför mycket andra uppdrag stör lärarrollen, och här har väl inte staten gjort jättemycket (det kommer iofs en satsning på elevhälsovården som förväntas minska lärarnas roll som social stödperson för allehanda elevproblem). Staten kan självklart kan minska kraven på vad lärare/skolor måste dokumentera, såsom individuella utvecklingsplaner, jämställdhetsplaner, miljöplaner etc etc, men kan också tänka sig att kommuner själva organiserar arbetet effektivare. I ett besök i en framgångsrik skolkommun fick jag höra att skolchefen anställt en administratör som avlastade rektorerna. Ingen raketfysik kan tyckas, men högst välkommet från rektorernas sida. På samma sätt borde det vara möjligt för lärarna att bli avlastade av administratörer i varje fall i någon utsträckning. Men det är nog svårt så länge som rektorerna i allmänhet har väldigt liten inblick i hur lärarna arbetar och därmed hur deras arbetsvillkor ser ut: < http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/rektor/kvalgr-rektor-slutrapport.pdf>
och ja, Seb kan komma hit och hjälpa mig på kontoret så kan du hålla på med politiken! :)