Förra lektionen gick hon hem på grund av huvudvärk. Idag sitter hon i andra ändan av klassrummet, utan vare sig böcker, penna eller skrivblock. Hon har en sån där sminkning som sitter mer nedanför ögonen än ovanför. Som om mascaran har hoppat ned och lagt sig under ögonfransarna i ett tjockt svart lager. Det får henne att se lite arg ut, men mest av allt verkar hon trött...
Jag tror att jag vet vad hon heter. Av 125 nya ansikten är det efter de inledande veckorna bara ett fåtal jag fortfarande är osäker på: de som ser ut att egentligen heta något annat och de som inte alltid är där. Hennes namn passar utseendet så tvivlet ligger i att jag inte sett henne tillräckligt ofta.
"Varför har du inga böcker?" "Sätt igång och jobba nu!" "Tycker du att det är lätt eller svårt?" "Jo, det här kommer du att klara, men du måste ge det ett försök" "Skulle du vilja att vi börjar med några lättare uppgifter?"
-Vi lär långsamt känna varandra över en blyertskluddad skolbänk.
Hon läser av hur lik jag är alla andra lärare som hon inte förstått, mäter min envishet och hur stort utrymmet är att komma undan. Jag lär känna hennes dåliga självförtroende, tidigare besvikelser och höga prestationskrav.
Runt omkring i klassrummet sitter det 24 elever till med allt som är deras.
