Igår kom jag på att jag nu varit ledig ett helt år. För exakt ett år sedan vankade jag i sakta mak från mitt arbete som personlig assistent med en jättemage, två svullna fötter och tusen fjärilar av förväntning i mitt inre. Idag är det två veckor kvar till mitt nya jobb ska börja och tankarna kretsar kring vad som egentligen hänt det senaste året.
Jag har sett min underbara son födas och min älskade morfar dö. Tiden däremellan har jag sett hur två personer med 90 års åldersskillnad har berikat varandras liv och älskat varandra otroligt mycket. Klimpen som "fick solen att gå upp" för morfar - och morfar som vid varje besök framkallade det bredaste leende en tandlös barnamun kan frambringa. Mitt år hemma har varit ett år fyllt av kärlek, ansvar och tacksamhet över allt fint och värdefullt jag har i mitt liv. Jag utförde inga stordåd, jag läste knappt några böcker, jag gick inte ner alla graviditetskilon och jag var urusel på att sopsortera. Jag lärde mig dock något viktigt: hur tacksam jag är för de människor som står mig nära och hur tacksam jag är för de människor som låter mig vara en viktig person i deras liv.
Fjärilarna som nu tar fart i min något mindre mage är nyfikna på de människor som om ett par veckor kommer välla in i mitt liv och ta över stora delar av mitt engagemang och mitt medvetande. Inför förvandlingen att bli mamma såg funderingarna liknande ut. Nu handlar det om en yrkesroll som jag hoppas ska kännas lika naturlig och innehålla lika många glädjeämnen som föräldrarollen. Precis som för ett år sedan ligger svaret på alla frågor i framtiden. Tills dess är planen att fortsätta njuta av ledigheten och sommaren.
-Och kanske att, som profylax, sätta mig in i den där nya läroplanen...
