Jag hade erbjudit mig att stå i mål. Inte för att jag kan stå i mål. Inte för att jag gillar att folk skjuter mot mig. Inte för att jag gillar hur händerna luktar efter att man haft på sig de där läskiga handskarna. Nej, bara för att få känna på spelet igen, lite försiktigt.
Senast jag spelade var mars 2010, vilket betyder paus från varje form av fotboll i mer än ett år. En paus som inneburit pensionärsmotion i form av stavgång med stödstrumpor, en kropp som mest liknat en planet, en bebis och försäsongsträning i form av barnvagnspromenader. Fotboll har - milt uttryckt - varit en mentalt avlägsen aktivitet, förlagd i träda. Därför var det en så häftig känsla när kroppen känner igen varje rörelse. Att dra tejp runt smalbenen för att hålla fast benskydden, att kicka bollen runt i en ring innan matchstart, att lägga en pass förbi motståndarna, att veta hur backen ska täcka för att förhindra skott mot mål. Det finns där någonstans. Vari kunskapen består går inte att säga, men kroppen vet.
När vi gick hemåt efter en förlust med 0-7 (mycket på grund av mina bristande färdigheter som målvakt) var det ändå med en lyckokänsla i kroppen. Att lära nytt är roligt, att göra något man kan är lycka.
Jaaa! Lycka!
SvaraRaderaOch visst är det sjukt och härligt hur fotbollen finns där i kroppen liksom, prcis som du säger, allt från känslan av att tejpa benskydden till vetskapen om var backen tänker slå passen.
Hur man kan få en doft i näsan en höstkväll och plötsligt förflyttas till Farsta IP, en oktoberkväll precis i slutet av säsongen. Tre-zoners, inläggsövning, smålagsspel, intervaller som avslutning. Eller nu på våren, att stå kvar efter träningen och stretcha medan solen går ner, vänta på att få med sig Jens, promenera längs planen, du, jag, syrrorna, Barbie...
I will never forget, never ever. Tänk om man kunde få till samma inlärning i skolämnena...
Blir alldeles tårögd av att tänka på det! Är du hemma någon torsdag så att vi kan återuppleva tillsammans?
SvaraRadera